Göteborgsposten – 30 augusti 1867, sida 2

Sista gången drifven till det yttersta af den eländiges vidriga snålhet, hade hon varit nödsakad att sälja ända till sista återstoden at sitt torftiga bohag och, i det ögonblick då hon trodde sig i skydd för hans förföljelser, hade han bortfört henne till sin såkallade kusin, Anastasie, modehandlerskan, för tillfället installerad i Louveciennes. Hon hade då endast alltför rätt, då hon sade tiil prins Mazikoff, att hon var utan föräldrar och utan tillflyktsort. Men ett rent samvete har den verkan, att det förlänar isynnerhet hos en modig natur hela sin klarhet åt förståndet, och vi sågo med hvilken hastighet den unga arbeterskan, van att försörja sig sjelf med sitt arbete, hade uppgjort sin framtidsplan. Hon hade icke bedragit sig om det mottagande. som väntade henne i huset vid gatan Rocher. Vid denna hennes åsyn lät mor Griboulot, som icke ville tro sina ögon, sin sopqvast och sin damborste, insignierna af hennes verksamhet, hvilka aldrig lemnade henne, falla, och efter att hafva satt sina glasögon tillrätta, kastade hon sig i sin hyresgästs armar. Denna måste i trots af sin utmattning, sitt behof af ensamket och hvila, utstå ett starkt anfall, tack vare den redliga gummans pratsamhet, som icke släppte henne, förr än hon punkt för punkt redogjort för de tjugusex familjer, som upptogo den vidsträckta byggnaden, och af hvilka de flesta, som vi veta, voro i torftiga omständigheter. Af dessa familjer hade den Tournaireska blifvit den