Göteborgsposten – 29 augusti 1867, sida 2

IIan gjorde en rörelse att aflägsna sig. Saint-Valiez, fastspikad vid marken af vrede och blygsel, hade blifvit en staty, och väntade kanhända endast hans bortgång för att, voro det och med ett mord, afsluta affären med henne, som ådrog honom allt detta hån. Men då hon såg Ryssen i begrepp att gå, störtade sig Annette, som också rest sig upp och förblifvit stående med vapnet i sin hand i fonden af rummet, med ett språng till honom och med en ton midt emellan harm och bön utropade hon: — Nej! det är omöjligt! ... ni kan icke vilja aflägsna er sålunda. Ni kan icke vilja återlemna mig åt denne mans våldsamhetor! ... Hvad, jag har hört att man kallade er prins! ... Om denna titel tillkommer er, bör ni hafva i edra ådror ett ädelt blod! ... Ni ser väl att, om ni öfvergifver mig, skall en af oss icke gå härifrån utan stanna död qvar ... Nå väl! ... Se här skjut! ni skall få se om jag är rädd. Sägande detta, tog hon upp pistolen, som fallit ur Mazikoffs händer, räckte den åt honom och ställde sig med korslagda armar midt framför honom. — om ni vill att jag skall dö, så skjut då! upprepade hon, men hvad har jag gjort er, att ni vill mörda mir heder? Mazikoff mottog maskinmessigt vapnet, men det var blott för att kasta det öfver sin axel ut i den närbelägna gången med en föraktfull åtbörd. En tystnad uppstod. Var det magnetism, var det synvilla? Hans skarpa öga brann, och sköt blixtrar, som