örevänningar för att angripa den ännu icke genomförda tyska enheten. Sedan de blott en gång blifvit öfvertygade om, att Frankrike önskar fred med dem, så kan man hoppas, att de skola i hänsyn till eder höra rättens och förnuftets stämma. De ha nu eu mycket stark ställning vid Östersjön uti Kiel-hamnen. De kunna förena de båda hafven genom en kanal tvärs igenom halföns sydliga del. De behöfva minsann ej för sitt försvar edra tästningar på Dyppel och ön Als, och de ha intet skäl att hålla på dem, om de ej skulle vara redskap och vapen för en osund äregirighet, hvilken måste ha tör ändamål att bemäktiga återstoden af Danmark. Att tillvälla sig Danmark och då sannolikt öfverlemna Sverige åt Ryssland, hvilket så ifrigt längtar etter att få komma åt de norska fjordarne detta stora förräderi mot Europa, skulle det icke vara den största galenskap för sjeltva Tysklands skull? Kan man väl tro, att Tyskland skall kallblodigt antaga en sådan politik? Och kan man ej hoppas att få se det komma ifrån denna onaturliga fiendskap mot folkslag, hvilka, om de än skilja sig ifrån detsamma i afseende på nationalitet, likväl äro med det-amma förenade genom frändskap och kultur? Dess förbund med moskoviterna är fullkomligt lika onaturligt som dess krig med skandinaverna. När allt kommer omkring, består ögonblickets praktiska fråga i sträfvandena elter att skaffa Danmark Nordslesvig tillbaka på vilkor, som icke ge Preussen någon med landets sjeltständighet oförenlig rätt till inblandning, och särskilt i återlemnandet af Flensburg, Dyppel och Als såsom delar af det danska Slesvig, om också Danmark skulle sörpligtiga sig att icke återuppföra de fäswningar, hvilka Preussen slopadt. Det är de franska publicisternas pligt, att med kraft häfda dessa berättigade fordrin gar gentemot den allmänna meningen i Europa. Det är derjemte min öfvertygelse, att de böra göra det i former, som icke tillåta Tyskland att tvifla på deras fullkemligt uppriktiga önskan om fred mellan detsamma och Frankrike, och hvilka undvika allt hvad som kunäe se ut som en notelse eller en utmaning. Frankrike bör endast tala till Tyskland i namn af allas verkliga kraf. Tyskland har hittills endast varit sysselsatt med sig sjelft. Har det väl bergats med hänsyn till vilkoren för sin egen tillvaro, skall det utan tvifvel till sist komma så långt, att det känner, huru dess behof sammanhänga med Europas. Den allmänna meningen betyder dock, alla hinder oaktadt, något. Man måste skapa en europeisk allmän mening. Det är publicisternas sak att arbeta härpå.