fall och det försätliga anfallet, vid hvilket hon blef våldsamt bortsläpad, hade förorsakat. Med blygsamhetens ovanliga instinkt återställde hon sin sönderrifna klädning och betickte sina axlar med sin näsduk. IIvad beträffar hennes tjocka och silkeslena hår, som böljade oordnadt ned på hennes hals, inskränkte hon sig till att så godt hon kunde fästa ihop det baktill i en stor buckla. Ah! om Jean de Ruzolles hade kunnat se henne i detta ögonblick och i denna rörande oordning, hvad han skulle hafva funnit henne skön. Men denna syn var förbehållen en annan, mindre värdig. Hvad hon förutsett inträffade. I ett visst ögonblick började den flyttbara väggen, midt emot hvilken hon satt sig för att åtminstone bemirka faran, så snart den visade sig, att röra sig. En ljusstråle inträngde genast i boudoiren genom springan, men väggen stannade i sin rörelse. Huru väl den fångna än var beredd på detta anfall, hvilka beslut hon än hade fattat, förorsakade henne den nära förestående oundvikliga faran en förfärlig ångest. Hon stålsatte sig emellertid och öfvorvann den vanmakt, som hotade henne. Men sittande på sin stol förflöto flera sekunder, under hvilka det skulle varit henne omöjligt att hålla sig upprätt. Hvarför inträdde man icke genast? IIvarföre detta ögonblicks dröjsmål? Annette trodde sig gisza det, då hon uppsnappade