att den konstlade sömnen icke nödvändigt medför ögon lockens tillslutning stannade han en stund för att beundra dessa på honom fästade ögon, tillskrifvande ljusskenet de blixtrar, som de sköto. — Vid Gud! mumlade han, fistande på henne sin brinnande blick, jag hade aldrig trott henne så skön! ... litt ytterligare steg förde honom bredvid henne och han räckte ut sin feberaktiga hand för att fatta sitt offers iskalla. Denna vidröring, som var nästan omärklig, blef för Annette den elektriska gnista, som framkallar åskan och sätter lif i de döde. Hon reste sig upp med en häftig ryckning och intog en sådan ställning att förföraren förvånad och beherrskad tog ett steg baklänges. — Usling! ... yttrade hon med så djup betoning, att hur förderfvad och upphetsad han var, kände han sig likväl slagen. Det var dock blott en ljusglimt och ännu mera uppretad af detta svaghetens motstånd, sade han med darrande röst: — Annette! Ni har förstått att ögonblicket är afgörande. Ni har icke velat tro på min kärlek ... Ett bittert smålcende, fullt af högsta förakt, krusade den unga arbeterskans läppar. Utan att hejda sig af denna stumma replik fortsatte baronen obehindradt: — Jag älskar er fortfarande ... mera än någonsin... Ert förakt, den afsky jag ingifver er, förmå ingenting der