Via NIGESIICIIII VI 16801181 SIV, 74 0 beredelser hade vidtagits till dess belysning, och tvenne musikkårer utförde musik. Träadgården var stängd och ingen främmande fick dit tillträde. I afseende på resultatet af mötet i Salzburg tyckes man vara allmänt ense. Den otficiösa parisertidningen Constitutionnol såger: Motet mellan de båda suveränerna betraktas af alla allvarliga mån såsom vn af de säkraste garantierna för jemnvigtens uppratthållande i Europa. Ordet jemnvigt är här betydelsefullt och synes oss aflyfta slöjan, som hittills hvilat ötver de planer, som stått i något slags samband med ofta nämnda möte. Det erinrar oss på samma gång om det ryktbara program, kejsareu uppställt i sitt bref till Drouyn de Lauys före 1866 års krig, och om det, som Bismarck vid samma tid utfärdat, i det han intör hela Europa ingick förbindelser, som han tyckes hafva alldeles sörgätit sedan slaget vid Sadowa. Det är Mainlinien och Nordslesvig, hufvudsakligen den den förra, som framträda såsom kärnpunkterna uti de i Salzburg onekligen ingångna öfverenskommelser. Kejsar Napoleon har sagt, att Österrike bör bibehalla en betydande maktställning inom Tyskland, freden i Prag garanterar ett gentemot Nordtyskland sjeltständigt Sydtyskland. Von Beust har redan såsom den för store ministern i ett litet land, i Sachsen, umgåtts med och sökt genomdrifva planen om en nära anslutning mellan de iyska mahie.ua al andra rangou, for att mot väga det eröfringslystna och påtryckande Preussen. Modifierande denna plan till en kontederation mellan de sydtyska staterna under Österrikes auspicier, mötas han och Napoleon i samma program, hvilket dertill, lyckligt nog, till fullo otverensstämmer med Pragerfreden. Pragerfredens utförande är således innehållet af de förhandlingar, svm egt rum mellan de båda kejsarne i Salzburg. Det är derför hvarken om krig eller fred de båda kejsarnes samtal vändt sig. Fredens bibehållande är såväl Frankrikes som Österrikes lifligaste önskan; men de båda regeringarne tyckas haiva underordnat den under Preussens moderation. Hela frågan skulle på den grunden bestå deri, om berlinerkabinettet, vill gå in på att å de pålar, som bestämma Preussens nuvarande gränser, inskritva de ord, inför hvilka Hercules sjelf stannade: nec plus ultra. Få nu se, om Preussen skall vilja stanna i sin tyska politik och om det skall vilja gå in på att återlemna Nordslesvig. Den transkösterrikiska alliansen är en högt uttalad varning till detsamma och en uppmaning att stanna, om det ej vill föranleda ett europeiskt krig, ty de båda makterna vilja ej längre tåla en fortsatt kränkning af Pragertreden, som Preussen besvurit inför hela Europas åsyn. Kejsar Napoleon, som med gemål afreste (se otvan) i Fredags morse, skulle såsom i Söndags vara ullstädes vid en hogtidlighet i Lille. Det är möjligt, att ban skall begagna detta tilltälle till ett offentligt uttalande, som låter verlden kasta en blick in i resultaterna af mötet i Salzburg. Det är intet under, att den preussiska pressen derför far ut mot kejsarmötet med en skärpa, som sällan forut hörts. Mötet är ett kors för de preussiska plauorna och inskränka synbarligen dessa. Hela Spanien är förklaradt i belägringstillstånd. I Madrid tror man, att garnisonen skall göra uppror. Upprorscheferna ha tillsatt en provisorisk regering, hvilken skall proklameras, såfort en af de betydande städerna sallit i de upproriskas händer. Rörelsen är icke strandad, såsom regeringen låter utsprida. Från Bayonne skrifves d. 21 Aug.: Rörelsen i Spanien tyckes vara så val organiserad, att de liberala hoppades på en snabb tramgång. Upproret började i Aragonien och Catalonien. D. 16:de insoll general Contreras i Arandalen, som skiljer Catalonien från Aragonien. Han hade 250 man, till hvilka 40 karabinierer anslutit sig. Den 18:de måste Contreras vara i Circovillas. Man saknar vidare underrättelser om honom. General Pierra och öfverste Moriones hade d. 18 på aftonen kommit till Cantranc. Sedan de satt sig i besittning af tullkassan, marscherade de mot Jacca, en mycket vigtig gränstästning. Denna fästning hade ännu d. 20:de icke fallit i insurgenternas händer; men man väntade, att garB— —