tårar föllo långsamt den ena efter den andra från hennes ögon. Hennes genomgångna pröfningar, hennes belägenhet, hennes verkliga faror, hånet, denna qvinnas ironi, ingenting af allt detta upptog hennes tankar. Det var en annan smärta, mycket härtigare, mycket mera brännande, som genomborrade hennes hjerta, och det förflöt timmar innan hon lyckades att reda sina tankar. — Nå väl! sade hon, det som händer, är det icke också det bästa? Är det icke jag, som har antydt för hr de Ruzolles nödvändigheten af vår skiljsmessa, och var det icke enda medlet att bibehålla såväl hans som min aktning? ... Hvad hade jag att hoppas? Han rik och förnäm, jag, dotter ... Tanken på den nedrige man, som kallade sig hennes far, kom henne att rysa. Heldre än att erkänna denna far inför den ädle Jean de Ruzolles ännu mer aktningsvärd genom sina känslor än genom sin rang i samhället skulle hon hufva dött af blygsel. I hvarje hänseende hade hon således handlat enligt sin pligt och sitt samvete. Denna tanke förmildrade bitterheten af hennes belägenhet och hennes ångest. IIon uppsände till himlen, som hittills uppehållit henne, en stum bön och stog kraftigare än någonsin fast i sina beslut. Emellertid utkräfde också naturen obarmhertigt sina rättigheter; öfversvämningen, febern hade hittills uppehållit henne, men nödvändigheten talade nu i sin ordning. Brickan framstälde för henne sina frestande rätter.