Hon nalkades densamma och, påminnande sig sin sångvakterskas ögonkast, och hvad hon så ofta hade läst om äfventyr af detta slag, nöjde hon sig med att taga brödet och att släcka sin törst icke ur kristallernas vin eller vatten, ur handkannan, som befann sig på toaletten. Det är troligt, att det var en god ingifvelse, och att hennes klokhet räddade henne från den sömn, hvari hon skulle hafva blifvit försänkt af någon afskysärd blandning, som blifvit ihäld dessa flaskor, ty på den punkt, dit hennes fiender nu kommit, gjorde de sig icke mycket samvete af brottsliga medel. Hon kinde således intet sömngifvande intlytande och behöll hela sitt förnuft. Men det var för att snart falla i ny förskräckelse. Natten började att inbryta. Hon såg gradvis försvinna det ljus, som föll i den fatala boudoiren genom glaskupolen. Föremålen, som omgåfro henne, förlorade småningom sina koaturer. Deras former blefvo mindre bestämda och sammanblundades slutligen helt och hållet: efter dunklet kom skymningen, efter skymningen natt. 0, det förfärande mörkret med sina fasor och försåt. För öfrigt hade man låtit henne utföra en början till flykt, endast för att låta henne blifva lockad af sig sjelf till denna boning, mera beqväm än den andra för hennes förföljares planer. (Forts.)