Göteborgsposten – 27 augusti 1867, sida 1

Det uppstod en paus. Faustina väntade ett ord, en fråga från fången; denna lyssnade, stum, skälfvande, men föraktfull ocd stolt. — Nå väl! min kära, återtog den förstnämnda med tonvigt på hvarje stafvelse, markis Jean de Ruzolles, er älskare ... — Min älskare! ... upprepade stolt den unga flickan upplyftande hufvudet med harm. — Vår älskare, om ni föredrager det, sade huggormen, ... han är i Florens och håller på att gifta sig. VI. Nattens försåt. Oaktadt de talrika skäl, som hon hade att misstro Jean de Ruzolles för detta älskarinna, fanns det denna gång i Faustinas ord ett uttryck af sanning, som icke tillät den unga arbeterskan att betvifla den. Den stenhårda qvinnan hade dessutom talat om bevis. Utan att vänta det hennes rival eller fiende skulle uppmana henne dertill, tog hon från sitt skärp en packe bref, hvaraf hon först lade poststämpeln under Annettes ögon. Den var mycket riktigt från Florens och hon igenkände likaledes fullkomligt markisens stil, som hon ofta hade sett hos Tournaires. Alla dessa bref, återtog Faustina, äro, som ni kan öf