Göteborgsposten – 27 augusti 1867, sida 1

Jag har älskat honom jag också, denne otacksamme markis! — Ni! ... Ni! ... min fru? — Ja visst, min sköna, och jag vågar siiga, att han besvarat min böjelse. — 0! hvad jag lider! ... Min Gud! mumlade den stackars fickan, hvilken hennes fiende hade beslutat att icke bespara någon tortyr. Faustina steg upp, slog vatten ur karafinen i ett glas och räckte henne med utmärkt väl speladt deltagande. — Hvad ni är enfaldig, stackars liten! ... Se så, tag detta och oroa er icke så. I sanning, jag vågar icke fullborda hvad som återstår mig att säga, fast det är för er lycka. Annette sköt undan glaset, och fästande en stadig blick på den talande, sade hon: — För min lycka, ni? — Om jag svär det? — Så skulle jag icke tro er. — Ni tror väl åtminstone på materiella bevis? — Af nåd, min fru: upphör att tala i gåtor. Det är klart, att det är en ny olycka, som ni bereder er att förkunna mig ... Efter hvad som händt mig, tala eller tig och intetdera skall nedtrycka mig! Ett sataniskt småleende gled öfver Faustinas läppar. Det återstod tydligen ännu ett vapen i hennes förråd. — Min kära lilla, sade hon, ni förstår tydligen ingenting ifråga om intryck. Medan ni är här och kämpar och uppoffrar er för den vackre markisen, vet ni hvar han är och hvad han håller på att göra?