Parisiska Rattsidork af Alfred de hriehat och Octave Fre. Öfvers. — Åh, en obetydlighet: sanningen. Låt oss hålla vad, att det ingår kärlek i detta hjeltemod, som ni visar? — Kärlek? ... upprepade Annette, tryckande ofrivilligt handen mot bröstet. — Barn! ser ni icke, att jag vet allt? ... Nå vil, ja! Ni nekar att älska hr Villemont ... emedan ... — Emedan? .. frågade den unga flickan flämtande. — Emedan ni älskar markis de Ruzolles! Om askan slagit ner öfver hennes hufvud, hade detta förskräckt henne mindre än detta meddelande från en sådan mun. Hennes ben svigtade, och hon skulle hafva fallit, om hon icke fatt tag i en stol, på hvilken hon sjönk ned, döljande i sina händer sin rodnande panna. Denna hemlighet, som hon trodde känd endast af Gud, den var i denna varelses våld. — Se så, mitt barn, sade Faustina, triumferande redan öfver denna rörelse, det är ingenting att rodna för... ) Forte fr. N:o 197.