Göteborgsposten – 26 augusti 1867, sida 2

ni är här, icke i en fiendes våld, men i en mans, som älskar er ända till öfverdrift. Annette mottog denna slutledning med en åtbörd, full af värdighet och förakt; och då Faustina såg att hon ingenting svarade, fortsatte denna: — Ni tviflar derpå? Det förhåller sig emellertid så, och jag svär er att det icke är jag, som väckt denna vackra tanke hos honom. Men allt nog, han har den, han fasthäller den, och som jag ingenting kan neka honom, ty det är en man, hvars inflytande och förtjenst jag uppskattar bättre än ni, så har jag lofvat att bistå honom, och jag skall hålla mitt löfte. Men ni är helt blek och utmattad; se så, var förnuftig i en punkt; ni har välicke, förmodar jag, gått ed på att dö af hunger? Sätt er då ned framför denna bricka, stärk edra krafter och sedan tänker jag att vi skola lyckas förstå hvarandra. — Tack, min fru, svarade Annette, som fattades af en misstanke, då hon uppsnappade en besynnerlig blick, som af Fuustina riktades på karafinen, hvurest likväl blixtrade ett vatten af oklanderligt utseende. — Som ni behagar, sade Faustina, räknande på nödvändighetens mäktiga röst för att besegra detta motstånd. — Välan, fortsatte hon spetsande hvarje ord som en dolk, jag är en qvinna och har erfarenhet om vårt köns hjerta och illusioner. Ni har för öfrigt nyss låtit undfalla er ett betydelsefullt ord. — Hvad ämnar ni säga? hvad menar ni? stammade Annette med oförklarlig ångest. (Forts.)