Göteborgsposten – 26 augusti 1867, sida 2

nolles, och som så mäktigt bidragit att bota denne för sin böjelse för Faustina, och sedan för den pussion hvarmed baron de Saint-Valiez nedrade henne, honom, på hvilken Faustina gjorde anspråk på att hafva rättigheter, oaktadt den omsesidiga tolerans de utöfvade mot hvarandra. Det finnes dessutom hos dessa lastfulla och förderfvade naturer ett medfödt hat, oförsonligt och afundsamt, som aldrig kan förlåta dygden att den är dygdig, godheten att den är god och redligheten att den är redlig. Det är den eviga striden mellan mörkets ande och den gode engeln. I alla hänseenden hade Annette fallit i sina mest fruktansvärda fienders våld, och kanhända hade hon i detta fall rätt att åkalla döden, ty det som afsågs, kunde för henne vara hundra gånger värre. — Ni är bestämdt ond på mig mitt kära barn, återtog den marmorhårda flickan, alltid småleende, att jag har gjort er till min fånge. Fängelset är likväl mildt, min vackra dufva, fortsatte hon, gifvande åt sina hårdaste ord det behagligaste uttryck, och dess reglar skola icke såra hvarken edra vackra händer eller er hvita panna. Se så, lilla egensinniga och tokiga hufvud, sätt er der i fåtöljen och låt oss prata. Sjelf satte hon sig vårdslöst på sängkanten. Men Annette, som stigit upp, förblef stående framför henne, stödd mot väggen ooh hemtande styrka af sin harm och känslan af fara. — Min fru, sade hon till henne, med en värdighet och ett lugn, som förvånade Faustina, det som händt mig