Göteborgsposten – 26 augusti 1867, sida 2

Från Utlandet. Vi fortsätta här följden af referaterna angående Kejsarmötet i Salzburg. Salzburg d. 18 Augusti. Det är väl, att det i dag är Söndag; ty ingen menniska har i dag kunnat tänka på arbete. Ifrån kl. 7 i morse, då kanonerna från fästningen förkunnade kejsarens födelsedag, hvimla gatorna af menniskor, som vilja se och höra allt. Salzburg, som annars är en liten, tyst stad, är uppfylld af ett talrikt hvimmel, der den styfve engelsmannen går vid sidan af den trygge bonden. På residensplatsen stå jägarne i fyrkant, på Mozartplatsen dragonerna, och rundtomkring finnes en massa menniskor. I den gamla domkyrkan, der fordom de regerande biskoparne i Salzburg, stolta, praktlystna riksfurstar, törrättade gudstjensten, ljuda de väldiga tonerna af Mozarts messa i C:dur åttöljda af jägarnes gevärssalvor och fästningens brakande kanondunder. Etfter gudstjensten höll kejsaren revy med trupperna. Bangården är nu sullt dekorerad. Hela bangården är betäckt med trefärgade flaggor, och hvart ögat ser, möter det den franske örnen, ett krönt N och napoleonska bin. Staden är ej dekorerad, förutom Hotel de VEurope, der franska beskickningen bor. Redan kl. 3 e. m. böljade mängden hän mot för den stora allmänheten afspärrade bangården. Der bildades haie af jägare och dragoner. Litet före kl. 4 åkte de officiela personerna och flera medlemmar af den höga aristokratien till bangården. Fram mot kl. 5 kommo kejsaren och kejsarinnan dit. Kejsaren samtalade en längre stund med franske gesandten, hertigen af Grammont. Några minuter etter kom tåget brusande in på bangärden. Jägarne skyldrade, militärmusiken blåste upp Reine Hortense. Så fort de tillstädesvarande fingo syn på Napoleon i waggontönst ret, ropade några: Vive Vempereur — dautriche! tillfogade andra. Napoleon steg ur vagnen och närmade sig raskt till kejsar Frans Josef, som kom honom till mötes. De båda kejsarne helsade på hvarandra. Napoleon, som var svartklädd, höll sin hatt i handen, den österrikiske kejsaren helsade på militäriskt sätt i det de räckte hvarandra handen. Napoleon kysste kejsarinnan Elisabeths hand, och kejsar Frans Josef kejsarinnan Eugenies. Derpå närmade sig de båda kejsarinnorna hvarandra och utvexlade kyssar. Kejsaren presenterade sviten för Napoleon, och derpå defilerade trupperna förbi. De båda kejsarne lemnade bangården tillsammans med sina gemåler och alla fyra åkte i en med fyra hästar förspänd öppen vagn till slottet. På gatorna jublade tolket emot dem. Utanför slottet emottogos de af ministrarne. Napoleon III är något större och bättre bygd, än man vanligen föreställer sig honom. I den enkla svarta tätt åtsittande rocken med sammetsuppslag, hvilken han bar hopknäppt, och med en låg svart hatt på hufvudet, såg han på samma gång rak och välmående ut. Hans kropp är synbarligen ännu mycket krattig, hans gång fast och lätt. Ur dragen talar stor energi, och det vänliga bouhommie, hvarmed han log, helsande till höger och venster, kunde endast föga ändra anletets skarpa, forskande uttryck. Så ser i sanning ej någon sjuk och nedtryckt man ut, utan en som håller tast, hvad han vunnit. Den gulbruna hyn förråder i sin egendomliga, bronsartadt skiwmnrande färg vid första anblicken Napoleoniden: det tjocka håret och det spetsiga, men icke öfvermåttan rika skägget å la Henriquatre äro grå-prängda. Mon kejsarinnan ! skola läsarinnorna otåligt albryta. Nåväl, vid första åsynen säger man om henne, att hon är en