gon syntes i öponingen, kastade en hastig blick kring rummet, vände sig om, emottog ur händerna på en tjenare som stannade i skuggan, en bricka och besteg tröskeln. Den hemlighetsfalla väggen slöt sig af sig sjelf. Personen, som nyss inträdt ställde brickan på ett bord. Den var försedd med en enkel men utsökt frukost. Allt var så väl beräknadt att undvika buller på detta ställe, att Annette ingenting hade hört. Ett sällsamt smålcende, på en gång trolöst och triumferande for öfver den besökandes anlete, det var en qvinna och, framskridande långsamt ända till fången, vidrörde hon henne med fingers etsen på axeln. Denna känsla återkallade henne till sig sjelf; hon spratt till och utan att lemaa sin stä lning lyfte hon upp hufvudet och utropade: — Ni, min fru? — Ja, jag, Faustina, sade den nykomna, bemödande sig att gifva sina drag ett mera välvitligt uttryck och sin röst en mera inställsam pröfning. Jag förskräcker er då? Annette svarade icke. Hon drog sig tillbaka, nedböjd som hon var, för att lemna största möjliga afstånd mellan henne och denna qvinna, hvars med brottslighet, i hvad som händt henue, hon klart insåg. Hvilken skulle hennes förskräckelse hafva varit, om hon hade misstänkt att denna varelse icke hade ingått i komplotten endast af artighet för den så kallade Villemont, utan äfven derföre, att den stackars Annette, utan att ana det, tvenne gånger varit hennes rival. För det första genom den kiärlck, hon hade ingifvit Jean de Ru,