Göteborgsposten – 26 augusti 1867, sida 1

— Honom? ... Hvem kunde det vara om icke den hvars namn hon icke behöfde uttala: Jean de Ruzolles. För hans skull hade hon lidit, för att bibehålla hans aktning hade hon samtyckt att göra honom förtviflad, ja, kanske tillochmed att sly honom. Hon hade dolt för sig sjelf sitt eget hjertas hemlighet. Men i detta ögonblick, vid annalkandet af denna obevekliga upplösning, som hon kände närma sig, och som hon lifligt önskade sig, emedan den ensam gjorde henne obefläckad, hvartill tjenade då förställning af en falsk blygsel? — Nå väl, ja, mumlade hon med sin aftagande stämma, jag älskade honom; min Gud! Du förlåter mig det, efter jag ej skall återse Honom förr än i din himmel. Och i detta farväl till verlden, hvars glädje hon endast smakat för att så mycket mer känna dess sorger, fanns det icke ett ord af bitterhet, icke en klagan mot ödets orättvisa, mot samhället och dess kontraster. Det fanns icke i denna rena själ plats för hvarken hat eller afund. Skyndom oss också att tillägga att döden kommer icke efter deras behag, som anropa honom, och vid hennes ungdomsålder finnas så många okända ressurser som besegra pröfningarne och motgångarne. Kanhända besparade händelsernas gång ännu många lidanden för henne, ty hennes timma var icke kommen. Under det hon höll sig orörlig, redan omtöcknad af det dofva susande, som föregår och foretager de sista känslorna, hade en af panelningarne sakta öppnat sig, nå