Göteborgsposten – 24 augusti 1867, sida 2

springande mansperson ungefär midtför sagaren Bengtssons hus, såg en äldre karl stå vid Gunnarsons vedbod samt mellan denna och boningshuset tvenne andra karlar, båda blåklädda, Han hörde ingen ordvexling och gick direkte in till sig, men såg då den först omnämnda karlen falla omkull utan att dock kunna förmärka om någon annan dertill var vållande. Slutligen hörde han tvenne nödrop och såg den äldre mannen resa sig upp och sjelf inga i Gunnarssons bus. Laurina Gunnarsson, som jemte sin man eger det nästan midtemot Olssons belägna huset väcktes den ifrågavarande natten af sin man, som hört jemmerrop utanför huset och derföre bad hustrun genom tönstret efterse hvad som var på färde. Hon efterkom denna begäran, och hörde dervid först ene målsegaren Hans Pettersson utropa, Åatt han hardt nära blifvit ihjälslagen af en sten, såg derefter Olsson rusa emot Nils Nilsson dervid han med något som han höll i handen ristade Nilsson först öfver den ena och sedan öfver den andra sidan af ansigtet, dervid blodet från såren sprutade på vedbodsväggen och. hörde derefter nya jemmerrop från Hans Pettersson, hvaraf hon drog den slutsatsen att äfven han blifvit af Olsson misshandlad. Enär Pettersson stod mera afsides kunde hon dock icke se på hvad sätt detta tillgick. Sedan Olsson aflägsnat sig gick Nilsson in till Gunnarsons, hvars förstugudörr ännu bär märken efter det från honom ymnigt rinnande blodet. Vittnet Sjöberg vidhöll på tillfrågan att han icke kunde säga om någon ryckt omkull Nilsson eller om han af sig sjelf fallit ull marken, enär han icke kunde se om någon var nära Nilsson ej heller att han blef skuren. C. A. Svensson irtygade att Olsson när han är drucken brukar uppföra sig mycket vildsinnt och hade sett bonom inneha en knif med slida, mycket liknande den knisslida som forevisats vittnet vid polisforhöret och hvilken jemte en knif blifvit upphittad i Olssons trädgård, Hustru Westergren hade sett en sådan knifslida som den vid polisfsorhoret hänga på Olssons vägg. Flickan Selma A. Forssberg, som haft sängplats i en vid fönstret i Olssons rum stående soffa, väcktes den ifrågavarande natten deraf att sosflocket kom ramlande ned öfver henne utan att dock kunna förmärka om någon sten inkastats. Olsson kom straxt derpa inrusande utropande att man derute ville mörda honom, Han var då så vild och uppretad, att han fattade en stol och höjde den i luften för alt slå till hustrun, hvilket dock förhindrades derigenom att Forssberg fick tag i stolen. Hun gick derefter till en viå al rummet och tog något i handen samt rusade derpå ut. Deremot sade sig Forssberg, i strid med hvad hon vid polissorhörer berättat, icke ha sett honom fatta en i en slida å väggen hängande knif af 6 ä 7 tums längd, utan sade sig i nu istället tro att knilven icke på länge hängt på väggeu. Hon hade icke kunnat se hvad det var som han hemtade i vrån och som han höll i handen, då han rusade ut, Olsson dröjde icke länge ute och var, då han återkom, tyst och stilla, afklädde sig icke genast utan satte sig först ned att äta. Då ban sedermera gick till sängs hoprullade han icke, som vittnet vid polisförhöret berättat, sina byxor och kastade dem uuder bordet utan laae dem istället öfver en stol, men då vittnet vaknade på morgonen lågo de likväl under bordet, blodiga på knäna. Olssons rock var icke blodig, ej heller hade hustru Olsson tillsagt Forssberg att tiga med hvad hon sett och hört, utan endast yttrat att byxorna borde tvättas, hvilket hon äfven sjelf verkställt. Vittnet; hade ifrågavarande afton icke sett Olssons knif eller dertill hörande slida. Då den af flickan Forssberg nu afgisna berättelse så godt som till alla delar stred mot hvad hon vid polisförhöret haft att omförmäla och då åklagaren anmälte att hustru Olsson liksom f. polisuppsyningsmannen Magnus Nilson förut på f. m. i rättens yttre rum haft mycket att hviska och tassla om, såval med Forssberg som med gossen Kristofferson fingo de närvarande afträda och Olsson utfördes i ett särskilat rum. Flickan Forssberg togs derefter i ett allvarligt och bevekande förhör, men förnekade, oaktadt alla de krafuga förmaningar som ställdes till henne, att under dagens lopp ha talat med hustru Olsson eller Magnus Nilsson samt vidhöll för öfrigt i allo sin senast aflagda berättelse. Härefter fick allmänheten åter tillträde till domssalen och Olsson infördes, hvarester sista vittnet för dagen aflade sin berättelse. Gossen Carl G. Kristoffersson hade den ifrågavarande aftonen från sitt rum bemärkt en person, iklädd ljusgrå byxor och i öfrigt fullkomligt likgande Olsson komma spelogande först till Olssonska huset och derefter begilva sig tll vreten mellan Gunnarsonska huset och vedboden, men hade deremot hvarkeu hört någon ruta sönderslås eller nödrop uppgifvas. På sråga af Olsson, huru vittnet kunde säga, att han vid tillsallet sprungit, förklarade vittnet at Olsson antingen sprang eller gick fort. Sedan härmed vitinesmalen for dagen voro aflagda, anhöll åklagaren om uppskof med målet för flera vittnens hörande. Olsson anhöll äfven att få en del af bonom uppgifna persuner hörda som vittnen hvarefter målet utsattes att förekomma i urtima ting och Olsson återfördes till cellfängelset. Från Stockholm. Försök till Sjelsmord. I Onsdags kl. 12 kastade sig en qvinna af arbetsklassen i sjön från kajen. vid kanslihuset, sedan hon till en på stranden stående person öfverlemnat ett litet barn, sm åtföljde henne. Ögonblicket derefter låg hon i vattnet och fördes af strömmen framåt under begge broarne förbi Stömparterren och ända ned till den plats, der de norrländska ångbåtarne ligga vid kajens hörn. Kläderna hade hållit henne uppe vid vattenytan under hela den långa färden. En stor menniskomassa var naturligtvis i ögonblicket samlad, som med spändt intresse åsäg, buru räddningen verkställdes af en person, som med en riddningsbåt ifrån Strömparterren kom till undsättning. Ett ögonblick såg det ut som båten skulle kantra och båda komma i vattnet. Menniskomassans oro gaf sig tillkänna i höga rop af delrarande under det kritiska ögonblicket. Omsider lyckades det dock för den raske mannen att få henne upp i båten,, och sedan en af de små ångsluparnt illkommit, fördes qvinnan, som var snyggt k äda och syntes vara mellan 30 och 40 år, med ett ansigte, som bar spår nästan af skönhet, i land, ännu vid lif. Ett barn pinadt till döds. För några veckor sedan omtalade vi, att makarne Boivie, som bodde i Torstuna socken i West danland, hade genom svält och omensklig behandling förorsakat sin 10-åriga fosterson, Amos Bertram Boivies död, samt att de, efter att medico-legal undersökning af gossens lik egt rum, blifvit ställda under åtal vid Torstuna härads