Göteborgsposten – 23 augusti 1867, sida 1

lännu kasta en blick på festens tummelplats. Trocadero. Äfven der är den officiella illuminationen släckt. En del af butikerna äro stängda, största delen af publiken har dragit sina färde, men ännu äro karuseller och gungor i gång, ännu skjutes till måls på fyrverkeripjeser, ännu fortgår balen i det stora tältet. Midt på platsen har ett upprymdt sällskap af herrar och damer tagit i ring och utföra en hvirflande längdans — Der är till och med ännu en teater öppen. Hela truppen är ute på parad och visar sig för att tjusa och locka tillsammans de få åskådare som finnas. Klockan är 2 på natten. Det är sista representationen. Trumpeterna skrälla och utroparen, som under pauserna håller långa tal om det förträffliga skådespelet dundrar nu på trummaa så att kaltskinnet är färdigt att sprängas. Der stormar den dansande skaran in, följd af en hel mängd andra som musiken slutligen lyckats att locka tillsammans. Skola vi följa med? 30 centimes är ju billigt för en spektakelbiljett, isynnerhet kl. 2 på natten. Man börjar genast. Suivez monde! Suivez Imonde! Det är intagandet at Constantine som framställes. Vi få plats på en rankig bänk som hvarje ögonblick hotar att ramla omkull. Salongenär upplyst af några rökiga lampor, men framme vid scenen är gas. Våra dansande vänner ha tagit plats på första bänken och föra en högljudd konversation, hvilket exempel följes af den öfriga publiken. Vid ridåns uppgång ligga turkarne lägrade inne på scenen. Anföraren berättar att fransmännen stå vid gränsen och uppmanar dem att befria landet från fienderna. ill vapen! till vapen! upprepar skaran och springer ut till venster. Då de nätt och jemnt hunnit försvinna i kulissen inkomma fransmännen från höger. En kock, pjesens komiska figur, och en sergeant, hvilka först häri hvarandra återfinna ett par gamla bekanta, börja språka om tordna minnen. Jill handlingen! ropar publiken. Aktörerna sända orostiftarne en förgrymmad min, men fortsätta som om ingenting passerat. En engelsman, mylord Brown, kommer och presenterar sig för sergeanten. Han vill medfölja armö6en för att taga croquiser och skicka hem till sin tidning, hvarför han tagit stol, anotationsbok och paraply med sig. Till handlingenropar ånyo publiken, som i sin blodtörstiga längtan efter strid förlorar tålamodet och icke ger sig tid att sitta och höra på några långrandiga dialoger. Mylord Brown betraktar publiken med nobelt förakt, men fortsätter sin roll. Skriket och stojet tilltar. Assez! assez! ropar publiken, herrskapet på första bänken varst, och mylorden blir förstummad. ÅFortsätt, mylord! ropar kocken uppmuntrande till honom, men mylorden har litet svårt att återtaga den afklippta samtalstråden. Lyckligtvis räddas han ur sin förlägenhet at turkarnes anförare, som kommer och frågar efter fransmännens, som för närvarande är sergeanten. Atven det mellan dem uppkomna samtalet afbrytes. Publiken vill se blod. Turken måste gå, efter några knapphändiga repliker, som dock äro tillräckliga till krigstörklaring. En kapten kommer in och uppmanar armen till tapperhet, hvarefter fransmännen ställa upp sig till höger och turkarne till venster. Några skott aflossas å ömse sidor, hvarefter man skrider till bajonettsäktning. Turkarne bli öfvermannade. Mylorden sitter på sin fällstol och atritar striden midt i kulregnet. kaptenen kommer tillbaka med ett plakat och ber turkarnes anförare underteckna. Det är en kapitulationsförklaring. Underteckna? Aldrig! ropar turken, hvilket dock icke hendrar honom från att fråga efter villkoren. Han och hans folk få bli fria. Nå, det är bara det han vill för att kunna hämnas, hvarför han obetingadt skrifver under och går. Fransmännen likaledes. En post lemnas qvar på de sistnämndes sida. Om en stund komma ett par turkar in, sno ett rep om honom och släpa ut honom till höger. Kocken och mylorden, som komma in, leta efter den förlo