Göteborgsposten – 22 augusti 1867, sida 2

ligt ölsinne. Om han händelsevis super sig full och blir oregerlig, ropar jag på er, kom genast då. — Åh, de slagskämparna flinade krogvärden, jag känner till dem jag. — Och den der dörren der borta, som ligger hitom den jag skall gå in genom? frågade Asperginos alltid försigtig. — Det är en kammare. Der finns ingen för närvarande. — Godt. Kom bara ihåg gubbe, att ni lagar väl till goupern. Det är min vän, som bjuder. Denna dystra krog var en af dem som ligga vid Rouens boulevarder, midt emot den promenad der konstmakarne höllo sina förevisningar. Huset hade blott en vaning, och som man icke såg några kunder der, annat än vid marknadstiden, använde man det då på allehanda sätt. Det tjenade både till krog, värdshus, stall för hästar och nattqvurter för menniskor. Innan han inträdde i det rum der Rosenknoppen väntade honom, tog Asperginos det försigtighetsmåttet att sticka in hufvudet i det, som låg bredvid och såg då att det, enligt värdens ord, var ett slags boningsrum; åtminstone fanns der en säng som utan tvifvel var afsedd åt någon. För att icke utsätta sig att blifva hörd under deras samtal, i händelse mellanväggen vore för tunn, stängde han dörren och stoppade nyckeln i sin ficka. — Se så, sade han, grannen skall icke komma in utan min tillåtelse.