Göteborgsposten – 22 augusti 1867, sida 2

just behof att blifva motsagd, och han blef uppbragt öfver sin kamrats tystnad. — Du har sagt mig, att jag skall höra på och jag hör, din pratmakare, sade denne utan att lyfta näsan från tallriken, men derunder betraktande hans åtbörder och miner. — Det är bra; jag skall förklara mig. Hvarföre har du engagerat din nya herkules? — Hvad skulle det röra dig? — Svara! ropade banditen. — Må vara! Jag har icke engagerat honom, han har kommit af sig sjelf. — Vidare då! Sedan hvilken tid känner du honom? — Jag? — Försök icke att ljuga, död och afgrund ... Våga påstå, att du icke känner honom; att du icke var med på Kalifornien den dagen, då jag hade en affär med honom. En ny serie af svordomar ledsagade denna hågkomst af en så obehaglig händelse. — Verkligen! utropade Asperginos, jag sade också till mig sjelf, jag har sett detta ansigte någonstädes. — För fan! det är han, juveleraren, Leonard Dorbans. — Det är bra! Jag har det, svsrade markisen, i hvilkens hufvud sakerna började utveckla sig. Ah! guldarbetaren har blifvit akrobat. — För fan, visst ja! och efter han arbetar hos dig, skall du förklara mig hvarföre. Hvem jag?