Göteborgsposten – 22 augusti 1867, sida 2

Den skälmen hade begått så många skurkstreck att han tänkte pa allt. Celestin Goulard, eller den så kallade Rosenknoppen, hans Amhitryon, kände icke annat än den råa styrkan, som han påstod alltid hade hulpit ur alla ledsamma affärer. Han helsade konstmakaren vid sitt inträde med en ström af skymford; hans höghet hade fått vänta. — Aha! sade Asperginos, visande flera toma vinbuteljer, som stodo på bordet; det ser ut, som det icke skulle ha fattats dig sällskap. — Jag vill icke att man gäckas med mig! röt han, i det han slog ett så starkt knytnäfsslag i bordet, att buteljerna hoppade. — Är det på det sättet, sade Asperginos, som ännu ej satt sig, så prata ensam, min cngel, jag går min väg. — Nej, jag måste tala vid dig; se så, sätt dig der, nära intill, det behöfs icke att nagon hör på oss; ät och svara. Konstmakaren tog plats på en stol, med bordet rätt emellan dem, och började utföra den första inbjudningen, besluten att höra det mesta och tala det minst möjliga. Inga onyttiga fraser, sade banditen. Du bör veta, att om jag gjort resan till Rouen, och om jag beslutat mig att traktera en sådan gynnare som du, så är det icke för påfvens skägg. Asperginos serverade sig hare för andra gången och yttrade icke ett ord. Celestins vältalighet led deraf, för att tala hade han