Göteborgsposten – 21 augusti 1867, sida 1

En af sällskapet framräckte en gitarr åt klephantine, som, intagande en drömmande ställning, började med sin oofterhär mliga organ melodien Små soglar åter vid mitt fönster ... Vid slutet af kupletten gaf Asperginos med ursinnighet signal till applåder, som annars lätt kunde ha uteblifvit. — Nu, mina herrar, på det ingen må tvifla på att denna vackra person icke är sådan som jag tillkännagifvit, ber jag de amatörer, som önska sjelfva öfvertyga sig om, att allt är naturligt, stiga fram. I detta ögonblick satte sultaninnan med behag en af sina fötter på en taburett, och uj; pplyftande med blygsamhet sin klädning ända upp till knät, tillät hon de närvarande att beundra en pelare, som kom en domkyrkas kolonner att blekna. — Ni väl, mina herrar, stig fram, envisades direktören; dett: ben är så vackert och väl proportioneradt att man skulle kunna tro det vara uppstoppadt. Ändtligen beslutade sig en; det var den sist inkomna mannen. Han lemnade sitt hörn, nalkades, med sin stora hatt nedragen i ansigtet, nöp den kolossala qvinnan i benet, så att hon utstötte ett skrik, och häfde sjelf upp ett plumpt gapskratt, sägande: — Rena köttet, det är på min ära kött! Asperginos öppnade munnen för att tillrättavisa honom, men då den andra vände sig om. befunno de sig ansigte mot ansigte, och förvåningen betog för andra gången sedan en timma konstmakaren ordet.