Göteborgsposten – 19 augusti 1867, sida 2

Vid dessa sista ord närmade sig den andra helt och hållet. — Tig, sade han sakta i sin ordning. Du vet då? — Hvilken oerhörd lycka! Ah! det gör mig ett utomordentligt nöje att se dig. — Och hvarför det? — För fan! Jag trodde dig dränkt i ditt badkar. — Ah! Ja det fattades verkligen icke mycket. Dessa satans bönder tro aldrig på någonting. Dessa sista ord hade afseende på en händelse, som passerat under dagen, och som två ord skola vara tillräckliga att förklara. Fiskmenniskan i det transatlantiska menageriet var ingen annan än en af våra gamla bekantskaper, Pegriot, den unge eleven, som med färdighet stal ur bodfönster och försåg med bränvin och andra dryckesvaror, åtkomna på ett mer än misstänkt sätt, banditerna i de amerikanska stenbrotten. Pegriot var, som omnämnts, mera dum än elak; eländet, hjelplöshet och fallenhet för lättja voro orsakerna till hans felsteg Lockad med löften af förevisaren, som erbjöd honom att förvärfva sitt bröd utan att behöfva frukta den korrektionella polisen och gendarmerna, hade han låtit engagera sig för att uträtta hvarjehanda, och för tillfället innehade han med utmärkelse befattningen som fiskmenniska. — Men som hans patron aldrig upphörde att upprepa, att denna var en amfibie, lefvande lika bra under vattnet, som i fria luften, ville en dum bonde öfvertyga