Göteborgsposten – 19 augusti 1867, sida 1

öppnade en ruta vettande åt baracken och såg dit in genom en af de talrika hålen på duken. Det var just i det ögonblick, då det såta paret utbytte tankar och råd angående grannens konkurrens. — Ah! de uslingarne! mumlade Desir; de skola göra som de säga. Och jag skulle stanna qvar hos dylika bofvar! ... Nej pass! ... Då Asperginos och varginnan, båda förtjusta öfver hvarandra stego upp och nalkades den sidan, der vagnarne voro förenade, skyndade Desir6 sig att lemna sin utkik, men i brådskan trampade han på en af de sofvande, som skrek och började kasta sig på sina grannar. Dessa vaknade och började gråta i chorus. — Hvad för slag! hvad för slag! ... brummade markisen, är det uppror i mina stater. vänta ert yngel, jag skall tysta er jag! Gif mig nyckeln, Elephantine! Elephantine skyndade sig naturligtvis att lyda. Konstmakaren öppnade vagnen och, försedd med den långa och smidiga käpp, som han aldrig lemnade, slog han blindt på i högen, tiil dess tystnaden blef återstäld. — Farväl tills i morgon, mina små englar, tillfogade han i gäckande ton, läsande med dubbelt slag. — Ja, tills i morgon, bandit, sade Vert-de-Gris, som erhållit mer än ett rapp. Aj, aj, aj ... tillade han med smärta; gnidande sig på ena benet, der käppen hårdast träffat, hvad det svider, hvad det svider! ... Ah! elänlige, du skall också få smaka den, eller jag heter icke Pummeliten! ... Aj, aj, aj, hvad det värker. Emellertid hade detta barn återfallit den djupa och