Göteborgsposten – 17 augusti 1867, sida 1

badar och super luft, då och då tar sig ct svettbad i danssalongen vare sig på en bal eller ett sällskapsspektakel, huru man har hjertans roligt vid små förtjusande kafferep, lika trefliga som billiga, kortligen taflor, samtlige glänsande af den oskyldiga munterhetens, Iden hyggliga anstandighetens eller anständiga hygglighetens patenterade sernisså. Hvem skulle väl kunna ana, att ätven i dessa jordiska paradis ormen döljer sig bland blommorna, att bakom molnet der borta i fonden af den leende taflan gömmer sig den lumpnaste, den afskyvärdaste af alla scener? Vi låta för ett ögonblick molnet försvinna och hvad se vi? I ett rum från golf till tak upptylldt at tobaksrök skymta flera grupper at till största delen unga män, samlade kring olika bord. Ljusen börja redan flämta i stakarne, strålande klar tittar solen in mellan sonstergardinerna, men, ögonblickligen ångrande sin oförsigtiga nyfikenhet, drar hon en molnslöja för sitt vänliga anlete och gråter deritrån snart strida tårar öfver mensklig svaghet, mensklig förnedring. Hvad såg hon? Jo, hon såg bleka utvakade anleten hvilka med stirrande ögon luta sig fram öfver bordskifvor betäckta med sedelhögar och — kort, hon såg det konstlade leendet på dens läppar, hvilken sätter en ära i att tappa med kontenans och den kalla belåtna minen hos spelaren med tur. Ty det är en liten treflig ungkarlsmuntration, en liten oskyldig kille eller billig knack på maten som hon fått skåda, men strålen i hennes klara öga har äfven upptäckt, att hundra letals riksdaler här stryka i ett enda tag, att mången yngling här på några timmar förslösar, hvad han anständigt kunnat lefva af under ett helt år, Ja, har hon icke sett alltför galet, så snurrar en roulette i miniatyr omkring derborta i hörnet, kortligen, ingenting fattas för att göra det enkla rummet i en liten svensk småstad till en icke misslyckad afbild af de stora tyska spelhelvetena; der fattas förgyllningarne och marmorväggarne, det är sannt, men månget hjertas guld blir der för alltid afnött, mången kind, fordom rödlätt och blomstrande af ungdomens friska glöd, blekes der till den kalla marmorns hvithet. Ja, så går det till; Hvar? frågar ni, och hvad vill ni väl att vi skola svara? Det är en tafla ur verkligheten vi teckna, namnet på den ort der dylika scener nyligen tilldragit sig, skall det tusentungade ryktet nog en gång föra till edra öron. Så är det, lifvet är alltigenom en kedja af skuggor och dagrar. Först när grafvens skymning svept sig omkring alltsammans skall ljuset från den Högstes tron gifva allt sin rätta förklaring. Der satt en gång på Stockholms ström tvenne roddarmadamer och lemnade, under det de för en stund hvilade på årorna, sina tungor fri fart. Så kommo de slutligen in på kapitlet om alltings förgängizhet och lilvet efter detta. Ja, inte blir de bättre för det man dör:, utbrast den ena. — Ivarsör så det då? sporde den andra. — 0, presterna säja ju alltid, att det är först i grafven, som man riktigt skall få — ro! Och många är väl det, som tänka som roddarmadamen! Dock, lyckligare den som hoppas med skalden, att Sorlet af menniskors lif studsar mot himmelens port. me