Göteborgsposten – 16 augusti 1867, sida 1

Till excellensen grefve Sparres efterträdare i Svea hofrätt, förutsatt att han ej låter förmå sig att qvarstanna tills öfver nästa riksdag, gissas på justitierådet Carlsson, hvarigenom en plats, och genom justitierådet Hoffstedts i höst väntade atgång ytterligare en plats i högsta domstolen blifva lediga. Det är sannolikt att justitieministern och högsta domstolen icke anse de sålunda der inträffande vakanserna behöfva tillsättas, enär genom högsta domstolens förstärkning för några år sedan med flera ledamöter, den stora massan af balancerade mål betydligt nedgått, och besvärsmålen föröfrigt icke synnerligen ökats. Men deremot anses nödvändigt att bibehålla högsta domstolen fulltalig om bifall skulle lemnas till hr Björcks vid förliden riksdag väckta förslag, att till nämnde domstols behandling öfverflytta vissa grupper af besvärsmål som nu afgöras på föredragning af finansoch civilministrarne — en åtgärd som förr eller senare blir nödvändig, så vida ej dessa departementschefer skola blifva rent af utslitna under behandlingen af dessa tusentals mindre vigtiga ärenden, hvars pröfning upptager så mycken tid, hvilken så väl behötves för handläggningen af ojemförligt vigtigare frågor. Länsstyrelsecna i de nordligare länen hafva strängt klandrats för deras urderlåtenhet att i tid vidtaga åtgärder till förekommande af den brist på lefnadsmedel, särdeles på mjöl, som der uppkom på våren och som flerestädes vållade hungersnöd; men till dessa myndigheters ursäkt kan dock med skäl anföras, att fastän skörden äfven i Norrland led af regnvädret, så förspordes dock på hösten alldeles ingen kl gan öfver inträffad missväxt. Detta bekräftas särskildt deraf, att vid intet af de på hösten sammanträdande landstingen, då likvisst skördens resultat redan var känd, väcktes fråga om några undsättningsåtgärders vidtagande, en omständighet som onekligen är af ganska stor betydenhet, om i betraktande tages, att landstingens ledamöter äro valda från olika trakter inom hvarje län och utan tvifvel egde fullständig kunskap om ställningen i orterna. Vidare är det ett ganska märkligt faktum, att de norrländska köpmännen under intet föregående år reqvirerade så ringa qvantiteter spanmål och mjöl söderifrån, som förliden höst, hvilket onekligen vittnar om att älven de ansågo att skörden i Norrland utfallit väl. Det är troligt, att bristen och hungersnöden i Norrland icke skulle hafva inträffat, om ej vintern varit så utomordentligt sträng och nästan exempellöst långvarig. Derigenom ökades mjölförbrukningen högst betydligt, äfvensom deraf, att ladugårdarnes afkastning i mjölk — ett högst vigtigt födoämne i Norrland — blet ringa till följd deraf att höfodret skadats genom regnvädret under skörden. Att den norrländska allmogens hushållning är: illa ställd, och att den ökat bristen betydligt, synes framgå deraf, att ett så stort antal nötkreatur under vintrens lopp af brist på foder svultit ihjäl eller slagtats först i så utmagradt skick, att djurens kött hatt intet eljer ringa näringsvärde. Onekligen har den undsättning, som flera år i rad tilldelats de norrländska länen, varit behöflig; den uppgår också till högst betydliga belopp, men ytterst betänkligt är det att göra den, om jag så får säga, permanent, som den hotar att blifva; den kan så lätt antaga karakteren af en årligen påräknad inkomst, och skall då förlama sjelfverksamheten, omtankan, till och med arbetsamheten. Dessa ständiga undsättningar i form at låneunderstöd, som staten beviljar och hvars afskrifning derefter påyrkas af låntagarnes representanter vid riksdagarne, äro ej så litet demoraliserande. Staten har dessutom uppoffrat ofantliga summor för stora arbetsföretag i Norrland; dessa summor jemte de osantliga inkomster, som skogsafverkningen medfört, hafva visserligen åstadkommit ett temporärt välstånd, som dock ej bör förvexlas med solidare välmåga, men under tiden har Norrlands jordbruk och boskapsskötsel föga påaktats; verk