Göteborgsposten – 15 augusti 1867, sida 2

snöre vid teaterns tak, sprang på spänd lina, ränsade nötter och kastade alltid skalen i ansigtet på pajazzo med en vighet som gjorde lycka hos de besökande. Dess framgång var så stor att direktören vid Theåtre des Arts erbjöd sig att engagera henne för att spela Jocko i den brasilianska apan, en rol som hittills var utförd af en clown vid namn Mazurier. Men en afton, då inkomsten varit temligen obetydlig i de antika ställningarnes lada, och tilloppet icke upphört i det transatlantiska menageriet, egde en kort men kraftig dialog rum mellan Signor Asperginos och hans maka. Det var timman för soupern, mindre kraftig än samtalet i fråga. Den uthungrade barntruppen, Vert-de-Gris inberäknad, bildade, hopkrupen på hälarne, en krets, i spetsen för hvilken varginnnan och konstmakaren höllo sig i samma ställning. Baracken var stängd, marknadsfälten öde, mörkret fullständigt utanför. En enda rökig lampa, stående på golfvet i midten af denna kretsrundeln, kastade sitt flämtande sken på kedjan af de små hvita spökena, beherrskade af kolossen och det långa skelettet. — För det första, mina ungar sade varginnan med sin rossliga bränvinsröst, finns det ingen kötträtt. Det är ert fel, oduglingar; om ni arbetade bättre, skulle publiker nog komma. — Ja, det är rätt, tillfogade Asperginos, men jag bereder er på, ert dåliga följe, att om inkomsten icke öka: i morgon, kommer måltiden att ännu mer förminskas.