Göteborgsposten – 15 augusti 1867, sida 1

Asperginos hade till följd af sitt något nödtvungna sparsamhetssystem varit nödsakad att afskeda sin musik likasom han afskedat sin pajazzo. Som han emellertid behöfde musik för att locka kunder, hade han förvandlat alla sina aktörer till musikanter, och det var icke, medgifvom det tyvärr, en af de minsta lockelserna till hans scen. Då dessa stackars varelser, helt och hållet hvitmålade, uppställda i rad framför baracken, slogo på trummorna, blåste i trumpeterna och gnällde i klarinetterna, var man säker om att se hopen skynda dit i mängd. Vid dessa tillfällen var Vinaigrette dömd att slå på bastrumma. Svetten, som perlade från hennes lilla panna, förorsakade stora strimmor i kritan, som betäckte hennes oskyldiga drag. Torticolis, sålunda kallad efter ett visst konststycke hvari man tvang honom hålla sig qvar med nacken på en spänd lina, blåste i ett messingsinstrument som var längre än han sjelf. Och han måste blåsa samvetsgrannt, det vill säga mycket starkt, ty så snart han mattades, återkallade honom ett dugtigt slag af den lilla käppen, hvaraf. direktören betjenade sig vid förevisandet af sina tablåer, till känsla af tonkonstens fordringar. Vi måste afstå från att beskrifva det larm, som detta förorsakade, meu det handlade om att hålla oväsen och icke musik, och detta ändamål blef fullkomligt vunnet. Med alla dessa medel att tjusa publiken började Asperginos att repa sig, och ingenting hade hindrat honom att stå främst bland alla sina yrkesbröder utom den besvär