Göteborgsposten – 13 augusti 1867, sida 2

3 ——— ——— icke så lätt sitt tag. Lagen för barnteatrar tanns ännu icke. För att tillfredsställa rättvisans tjenare, var det tillräckligt att förevisa förbindelser undertecknade af töräldrar eller målsmän, intygande att de af fullkomligt tri vilja anförtrott barnen åt konstmakaren för att uppfostras i hans konst. Auktoriteterna hade i så fall intet att säga. Asperginos hade en stor portfölj proppad med skrifvelser af detta slag. Om man mycket noga undersökt underskrifterna och öfriga omständigheter, skulle det kanhända hafva gifvit anledning till diskussion, men säkerhetens väktare få aldrig sådane infall. Markisen utöfvade således för tillfället sin industri i full säkerhet. Hans uppsättning var för ötrigt ej så särdeles praktsull. Spektakelsalongen bestod i en stor fyrkantig plats, omgifven med lärft och vid ändan af hvilken var ett slags teater. Platserna för åskådarne bestodo i simpla bänkar af ohyflade bräder, fastspikade på pålar. Gång efter annan gjorde en rad åskådare en kullerbytta, men dessa olyckshändelser ökade endast behaget och omvexlingen af representationen, och för öfrigt kan man för tre sous icke med skäl fordra sammetsstolar. Asperginos hade halt anständigare utrustning, men som han hade berättat för Annette Aubry, då han tog hennes sista besparingar och för baron de Saint-Valiez, då han öfveriemnade den unga flickan till honom för en bankosedel, hade det sedan någon tid varit stilltje i affärerna. (Karta Y