Göteborgsposten – 13 augusti 1867, sida 1

toilette, som skulle-vara alldeles utmärkt, om jag hade ett par örhängen sådane som dem, man bar till dig i dag på morgonen. — Åh, sade juveleraren, du har tillräckligt med örhängen och smycken af alla slag. Jag skall se din toilette, så snart du blir klädd. — Nej, nej, sade Christine, åt hvilkeu Amelie ånyo gjorde ett tåcken. Om du icke kommer med mig, stannar jag qvar. Herrsklysten, som han var oaktadt sitt småleende yttre, gaf Portin blott vika för Christine. Äfven denna gång följde han det nyckfulla barnet, höjande på axlarne och brummande några obeskrifliga ord. Så snart han hade tillslutit dörren med tillägg, att han snart skulle komma tillbaka, kastade sig Amelie på knä och tackade Gud för att hennes far ingenting hade hört. Sedan tog hon en liten ask innehållande stillande piller, hvars bruk Fråderie hade angifvit henne, och lät Leonard nedsvälja ett. När hr Portin några minuter sednare kom tilibaka, började den sjuke redan inslumra. I förhoppning kanhända att han åter skulle börja tala, skickade hr Portin bort sin dotter och Catherine och stannade ensam i Leonards rum. Amelie låtsade lyda, men hon skyndade att befria sig från Catherine och gick genast åter upp. Hon närmade sig dörren med yttersta försigtighet och tittade genom nyekelhålet. Stående framför sängen tycktes hr Portin betrakta den