i sällskap med doktorn. Den sednare hade varit god spåman, ty dagen derpå hade Leonard temligen ätervunnit sin sans. Han kunde till och med vexla några ord med hr Mähldorf, hvilken han bad att få veta sin verkliga vlägenhet. Miihldorf gjorde honom till viljes och försäkrade honom att han icke löpte någon fara. Medan han hörde på den unge studenten, betraktade Leonard honom, som om han hade velat studera hvarje drag i hans ansigte. På samma sätt som Amelie blef han förvånad öfver det uttryck af öppenhet, redlighet och fasthet, som fanns hos Mihldorf. Under ett ögonblick syntes han obeslutsam. — Min herre, sade han slutlis;en, plötsligen fattande sitt parti, jag är omgifven af fieider och har ingen att förtro mig åt ... Tro icke, att ja? ännu talar under inflytande af febern, tillade han liflist. Jag är, jag upprepar det, omgifven af mäktiga ficider, och om någon af dem finge veta hvem jag är, skul e kanske mitt lif vara hotadt. Jag har ingen vän, inger att anförtro mig åt. Jag vet icke hvarföre, men då jag såg er lutad ötver mig, och vid första blick jag kastade vå er fysionomi, kände jag mig lugnare. Män af ert stånd äro vanligtvis menniskor med hjerta och veta många hamligheter, som de troget bevara. — I hvad kan jag vara er till tjenst, min herre? frågade Frådö6ric, som såg att den sjuke började blifva matt och som han derföre genast ville låta förklara sig.