Göteborgsposten – 10 augusti 1867, sida 2

ckan på en annan qvinna samt deretter allägsnade sig. Larsson skyndade genast fram till henne, som varit föremål för detta experiment, och frågade henne om hon förlorat något, m.n härpå svarade hon, atv hon icke hade annat än sin gamla snusdosa att förlora, och denua egde hon ännu i behåll. Då La:sson emellertid insäg att det var en gammal medlem af det långfingrade systerskapet som han nyss skådat, underrättade han en öfverkonstapel om saken och båda begåfvo sig i samma riktning som den qvinliga ficktjufven begifvit sig. Det dröjde också icke länge innan man åter fick se henne, denna gang liksom den förra midt i tätaste trängseln mellan de väfköpande qvinnorna. Hon trängde sig in mellan tvenne fruntimmer, som stodo bredvid ett bord med väf, och medan hon med ena handen nöp i en väf liksom för att profva dess fasthet, så sago de båda polistjenstemännen med ett intresse som man lätt kan föreställa sig, huruledes hon stack den andra handen ned i det ena af de bredvid stående fruntimrens ficka. Ur denna sågs hon uppäraga en portmonnä, och nu var polisens tur att skrida in, Hon märkte dock genast att hon var observerad, tog ett par steg öfver den bestulnas släpande klädning och kastade ifrån sig portmonnäen. Denne föll dock icke längre bort än att den genast kunde upptagas på samma gang som qvinnan sasttogs. I portmonnåen låg 5 rdr 12 öre. Den okända hade förut i sitt sällskap haft tvenne karlar, men dessa aflägsnade sig innan hon började de experimenter som vi ofvan omtalat. Da hon uppfördes i poliskammaren uppgaf hon sitt namn vara Johanna Jansson, någonstädes utifrån landet, Hon igenkändes såsom förut härstädes tilltalad för sickstöl under marknad, ehurn hon då icke kunnat derför fällas. Hennes man som man fått reda på och upptagit i polisvakten belanns vara för andra resan stöld straffade Axel Jansson. Om honom mera sedermera. Vid polisförhöret i förgår fornekade Johanna Jansson helt och hållet att ha begått fickstölden. Hon syutes vara en mycket slipad qvinna och anmärkte spetsigt, att det ena vittnet sagt sig ha sett henne sticka högra hanlen ned i frumtimrets ficka och det andra yttrat att det varit venstra handen hon skulle begagnat till denna manöver. Som emellertid denna olikhet i uppgilter ej var af samma vigt som den hvilken hade ett så afgörande inflytande i do men öfver den sköna och dygdiga Susanna så kunde ingen vigt dervid fästas. Måle: emmitterades derföre till råadhusrätton och Johanna Jansson införpassades till cellfängelsec. Pigan Helena Andersdotter som varit stadd i månadstjenst hos jernbäraren A. Pettersson, stod i Thorsdags anklagad i poliskammaren för att från sin husbonde ha tillgripit en guldring och en svampdosa af silfver, liksom derför att hon genom falsk reqvisition tillnarrat sig penumngar från en person, som från hennes husbonde erböll sitt mjölkbehof. Då hon fann, att hon började bli misstänkt för dessa förhållanden, försvann hon från jernbäraren Pettersson hus. Sedan saken blifvit anmäld i polisen efterspanades hon och anträffades slutligen i några af de staden omgifvande bergen, hvarest hon måtte befunnit sig i ctt tillstånd närmast liknande Evas vid iden före syndafallet, cnär hon, enligt polisrapporten, undandolt sina kläder bland klipporna. Då hon häktades bekände hon, att hon begått det ofvannämnda bedrägeriet, men förnekade att ha tillgripit guldringen och svampdosan. Deremot erkände hon att från en af sin husbondes söner ha stulit ett cigarrfodral, hvilket hou sålt för blott 25 öre i eu källare, oaktadt detsamma lärer varit alldeles nytt och kostat 6 rdr 50 öre. Dessutom uppgaf hon att hon från hvardera af enkefruarne Hanna Olsson och Beata Daunberg tillgripit en silfverthesked samt dessutom på andra ställen, hon mindes ej hvilka, stulit 3 theskedar af silfver och en af tenn. Vid det i förgår hållna polislörhöret upplystes af Helena Andersdotters matmor, att ringen och svampdosan sedermera blifvit återfunna, invirade i ett p:pper liggande under en pall på afträdet i gården. Hon nekade dock fortfarande till att ha stulit svampdosan och guldringen. Dessa hade legat i en chiffonier som begagnades af jernbäraren Pettersson Beträffande reqvisitionen af de 8 rdrna upplystes att hon till den person hvilken hon frånnarrat dessa penningar framlemnat ett papper å hvilket var skrifvet: Var god lemna för mjölk till budet 8 rdr. R. Petersson. Denna reqvisition sade bon sig icke sjelf ha skrifvit uten hade en uppasserska i en källare skrifvit densamma. De stulna theskedarne hade hon bortlemnat till en hustru Olson och begärt, att hon måtte pantsätta dem på pantlånein ättningen. Hon uppgaf att hon mottagit dem af en madam, som pan satt sina guldringar och nu skulle återlösa dessa med de penningar hon skulle erhålla för theskedarne. Hustru Olsson hade sedermera lemnat skedarne till en hjelphustru Svensson, som pantsatt dem för 14 rdr, hvilka penningar hon lemnat till hustru 0. Denna, som ej träffa. Helena Andersdotter, hade ej hunnit lemna penningarne till Helena innan hon blef häktad. För vidare upplysningars anskaffande uppsköts målet på 8 dagar. Helena Andersdotter införpassadeg till cellfängelset. — Marknadsaftonen hade en hemmason vid namn Joh:s Pettersson från Mark infunnit sig här i staden medhafvande häst och vagn. På aftonen skulle han bege sig hem, men som han — om med beräk ning eller icke, må vara osagdt — lätit en annan öfvertaga hästen, fann han det lämpligast att sätta sig upp i en å Kyrkogatan stående, tab ikör Ringnåär illhörig arbetsvagn, fatta tömmarne till hästen som var förspänd, och utan att låtsa om det någon annan in han rådde om ekipaget, begifva sig på hemvägen. Han hade dock ej hunnit längre än till Alleen, förrin ban råkade på en landsman, en annan marbo vid namn Elias Berndtsson, nu boende i Galgkrogarne. Som Elias Berndtsson kände till den häst han eljest vanligen begagnade, frågade han om han lagt sig will len nye hästen i staden. Nej, det hade jag redan örut gjort hemma, svarade Petterssop. Då de hunvit till Galgkrogarne tackade Berndtsson för skjutsen ch steg af — B. hade neml. fått åka med honom. Pettersson körde vidare i raskt traf. Emellertid hade hr Ringners dräng saknat sin häst. Stor uppståndelse, polisen underrättad, en droka med ett par hästar engagerad, i den ett par sparande poliskonstaplar och hr Ringners dräng — och aå bar det af som om alla den vilda jagtens hundkoppel satt efter den beskedliga äkardroskan. I Al!en upplyste en patrullerande poliskonstapel att han on stund förut sett en vagn förspänd med hr Ringnårs häst åka fram. Den körande hade han dock ej sett, emedan denne då han for förbi konstapeln lutat sig bakom en person, som åkte med honom i vagmm Men ——