Göteborgsposten – 6 augusti 1867, sida 2

Under sin vistelse på hr Portins slott hade Leonard företagit sig åtskilliga små juvelarbeten för de båda unga flickorna. Då de icke sågo någon menniska, hade mycket ledsamt och icke visste, hvad de skulle göra, voro Amelie och Christine alltid inne i Leonards arbetsrum. Sedan Leonard en gång fått pennan eller verktygen i sin hand, förlorade han småningom den iskalla stelhet som voro vanliga, han blef mera liflig och visade sig i en helt annan dager. Han uttryckte sig med en prydlighet och säkerhet, anmärkningsvärda icke blott hos en arbetare utan till och med hos en verldsman. Dessa kontraster, hans upphöjda tankar, finheten i hans omdömen och i synnerhet den hemlighetsfullhet, som herrskade omkring honom, allt hade bidragit att göra intryck på de båda unga sysslolösa flickorna, den ena god som Amelie, den andra behagsjuk som Christine. Af en tillbakadragen, allvarsam karakter, van att bemantla sina intryck, hade Amelie ingenting låtit märka. Christine deremot, ett bortskämdt barn om sexton år, egensinnig, nyckfull och romanesk, hade ett ögonblick fattats af en stark böjelse för den hemlighetsfulle arbetaren Det var en af dessa halmeldar, som hastigt flamma upp och slockna af sig sjelfva, men som icke desto mindre hos förälskade få sken af uppriktighet. Den dystre Leonard hade låtit sig fångas deraf, men allt under det han älskade den unga flickan som en dåre, hade han nog sjelfbeherrskning att aldrig låta ett ord om sin kärlek undslippa sig.