Göteborgsposten – 6 augusti 1867, sida 2

XXVIII. Amolies bekymmer. Som vi förut hafva sagdt, var Leonard en ovanlig arbetare, som framför allt beundransvärdt väl förstod sig på diamanter. Man förstår, huru dyrbar han var för hr Portin, som dref en handel med ädelstenar, hvars belopp steg till flere millioner. Också hade han velat anställa honom vid sitt kontor för att slippa sjelf visa sid der. Såsom vi likaledes sett, var hr Portin kommen af lågt stånd och hade samlat sin förmögenhet inom några år, fem eller sex på sin höjd. Med förmögenheten kom högmodet men mindre för egen del än för hans familj. Han visste mycket vil, att inför hela verlden och för sig sjelf skulle han icke blifva annat än fader Portin, juveleraren, men han visste också, att, då han gjorde sig en pjedestal af ett visst antal millioner, skulle han kunna införa sina barn i de förnämsta salonger i Paris. Som hans handel med juveler var förnämsta källan till sagde millioner kunde han icke afstå derifrån. Men med en medhjelpare sådan som Leonard skulle han kunna befria sig från att sjelf deltaga i affärerna. Olyckligtvis satte Leonard Durban sin frihet framför allt. Också hade han beständigt afslagit att bo hos hr Portin. Allt hvad man kunnat uträtta med honom var att han det föregående året tillbragte tre månader på landet hos hr Portin, som var mycket allvarsamt sjuk.