Göteborgsposten – 6 augusti 1867, sida 2

Gud skall veta emellertid att tillfällen icke fattades; men han hade två skäl att handla sålunda. För det första skulle han hafva förebrätt sig att missbruka hr Portins förtroende och för öfrigt hade han egnat hela sitt lif åt ett heligt värf, för hvilket han hade svurit att uppoffra allt. Denna skenbara köld, som endast hans blickar någon gång motsade, utvecklade endast Christines, jag vill icke säga passion, men barnsliga infall. Det är mycket möjligt, att hon vid en plötslig pröfning af deras ömsesidiga ställning skulle illa hafva upptagit den unge arbetarens bekännelse. Men hon upptog icke mindre illa hans tystnad. Lyckligtvis för henne och kanhända äfven för honom, som slutligen kunde hafva dukat under, blef Leonard tvungen att återvända till Paris. Från denna tid såg han blott högst sällan de båda unga flickorna. Så som det ofta händer med dessa naturer, så mycket kallare till det yttre ju mera passionen är sammanträngd i deras inre, hade Amelie vid sin fulla liflighet bibehållit de känslor, som Leonard ingifvit henne, och som hon likväl gjort allt för att upprycka med rötterna. Deremot hade hon såväl dolt dem, att ingen någonsin anat dem, undantagande en gammal domestik hos hr Portin vid namn Catherine. Efter att hafva varit Amelies amma och sedermera Christines kammarjungfru, hade Catherine slutligen blifvit ett slags hushållerska eller snarare första finansminister. (Forts.)