Göteborgsposten – 6 augusti 1867, sida 1

AE JV 10. Nordslesvig och den politiska ställningen i Uuropa. Vi meddela här en lika öppen, som sann uppsats ur den ansedda franska tidningen Opinion Nationale, hvilken, i trots af alla deras demonstrationer som predika att endast den egna nyttan, d. ä. egennyttan, leder den europeiska politiken, kratugt visar, hurudan verkligheten är. Man må, i tredvännernas quand nme läger, klaga deröfver, men man bör dock väl se sakerna sådane de äro. Den itrågavarande uppsatsen lyder sålunda: Berlinertidningarnes upphetsande språk är egnadt att inom franska pressen resa härtiga motbeskyllningar; men det är ej med stora ord, man gör sanningen tydligare, och vi vilja med lugn diskutera vigtiga frågor. Hvad som isynnerhet förvånar oss i den polemik, som föres at hr Bismarcks och hans kollegers otficiela organer, är deras tilltag att framställa den slesvigska frågan såsom en utesiutande preussisk angelägenhet, i hvilken ingen annan makt har rätt ati inblanda sig. De gå i detta system så långt, at de icke radas för att tillvita danskarne hafva förlorat begreppet om hvad som är sannt och rätt, och att säga, att de visa en stor otacksamhet, då de i utlandet söka ett stöd för att förmå det segerrika Preussen au underkasta sig deras vilkor, fastän denna makt fritt och ädelmodigt bitallit att till deras förmån afhända sig ett genom dess vapen erötradt landområde, hvilket ingenting tvang det att gifva tillbaka. Danskarne äro icke så elaka menniskor eller ett så vanartadt folk, som preussarne vilja att Europa skall tro. De försakta energiskt sin och sina slesvigska bröders goda rätt, i det de stödja sig på en princip af högre ordning, folksuveränitetens, och på de formliga bestämmelserna i ett fördrag, som konung Wilhelm sjelf svurit att troget iakuaga. I hänsyn till Europas inblandning i denna angelägenhet, så är den icke allenast tillåtlig, utan ätven rättvis och nödvändig derför att den slesvigska iragau är ölvervägande internationel och europeisk, den är det genom sakernas egen natur; den är det älven i kraft at de diplomatiska underhandlingar, till hvilka nödvändigheten att rädda Danmarks integritet och oberoende städse gilvit anledning. Det är först och främst fullkomligt klart, att Slesvigs öde intresserar Danmark, Sverige och Norge af nära nog samma skäl, som storhertigdömet Badens ode t. ex. intresserar Preussen, Österrike, Bayern och Wärtemberg; det är således icke fråga endast om en dansk, utan om en skandinavisk ungelägenhet, och dertill så djupt skandinavisk, att, i händelse Preussen skulle komma att få ötvervigten, dess seger skulle ha till töljd Danmarks blifvande införlifning, hvarat Ryssland ovilkorligen skulle begagna sig, för att bära händer på Sverige och Norge. Men hvem skulle kunna säga och tro, att den skandinaviska frågan icke är en i högsta grad internationel och europeisk fråga? Den är så mycket en europeisk fråga, att England och Frankrike redan år 1720 förbundit sig genom ett formligt fördrag att garantera Danmarks integritet. Men någon integritet, något oberoende äro icke möjliga för denna lilla stat, om den danska delen af Slesvig fråntoges det. Det var af deita skäl, som alla stormakterna, förenade vid wienerkongressen år 1815, lemnade Danmark full besittning af Slesvig, medan de fäste Holstein, som är tyskt, vid det tyska förbundet, och det är ätven under inflytandet at dessa inom