Göteborgsposten – 5 augusti 1867, sida 1

I begrepp att gå, vände sig fru Blairzot till Leonard: — Gör honom icke illa min herre, sade hon, af barmhertighet för hans gamla far, för mig. — Med hvilken rättighet skulle man göra mig något ondt? utropade den lille urmakaren, sökande försvara sig med ett käckt utseende; jag kom hit för att låna ett verktyg af Leonard, jag fann dörren öppen; jag gick in. — Tyst! afbröt Leonard med en röst så sträng och så hotande, att Firmin icke vågade fortsätta. — Kanhända är det verkligen sanning, sade Stephanie, helt lycklig att emotse en förklaring som kunde rättfärdiga hennes man. På ett nytt tecken af Leonard bortförde Bruno sin svägerska, som, medan hon gick nedför trappan, redan försökte öfvertyga både smeden och: sig sjelf om Firmins oskuld. Då han blef ensam med fången, ställde Leonard sig med ryggen mot dörren, som han i brist af nyckel icke kunde stänga. — Sätt dig, sade han till Blairzot visande honom en stol. — Men ... — Sätt dig, säger jag, och kom i håg, att om du rör dig ur stället, krossar jag hufvudet på dig. Som han gjorde invändningar, tog Leonard honom vid axlarne och satte honom med våld, kramande honom med sådan styrka, att urmakaren utstötte ett skri. — Om du skriker, kallar jag på folk, lemnar dig i rättvisans händer, sade guldarbetaren till honom. Hör på