Göteborgsposten – 3 augusti 1867, sida 2

D. 31 Juli. nusegaren J. Persson i Göteborg om äläggande för kronofogden L. J. Uedenskog att redovisa tör ett exekutorial. Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Skepparen Nikolaus Elfström, förande skonerten Ellida, anmälde lör omkring en vecka sedan i polisen, att ombord på hans fartyg blifvit honom trånstulen en hel garderob, bestående af rockar, byxor, västar, strumpor, stöflar m. m. samt dessutom en portmonnå, unnehallande 5 rdr. Man visste ej till en början hvart man skulie vända sig med sina efterspavingar, men slutligen fick man reda på tjuiven på följande sätt. . I forgar infann sig hos handl. A. Nilsson i Bazaren en artillerist, hvilken utbjöd åtskilliga gosskläder till salu. Dessa kläder sade han sig ha emottagit af enkan efter en sergeant vid artilleriet för att törsälja. Han fordrade 7 rår för kläderna, hvilket han afven erhöll. Emellertid gjorde spanande polisen sina rön der hos klädmäklarne och blof det sålunda bekant att de kläder Nilsson köpt af artilleristen varit bland de som stulits från skepparen Elfström. Det var ingen svårighet att få reda på artilleristen, som hette Frisk och står under n:o 101 i nionde batteriet vid härv. artilleriregemente. Vid med honom anstäldt enskildt polisförhör förnekade han till en början att ens ba försalt de ofvannamnda gosskläderna till handl. Nilsson, ett förnekande som han vidhöll tilis i går vid polisförhöret. Annu mera förnekade han naturligtvis att det ringaste veta om sjelfva stölden eller känna till hvarest de öfriga stulna kläderna kunde befinna sig. Emellertid hade man anställt visitation i hans gömmor på kasernen, och i dessa anträffades större delen af de från Elfstrom stulna persedlarne. Men icke nog härmed; under visitationen påträffades äfven hos Frisk en fin brun klådesrock, ett par korderojsbyxor, tvenne västar och en gammal brun doffelrock, hvilka man tydligen såg icke kunna tillhöra honom. Dessa persedlar igenkändes sedermera af en engelsk sjokapten, hvilken blifvit bestulen på dem. Den bruna rocken tillhörde uock hans redare, men äfven denna tyckte han sig med bestämdhet igenkänna. Vid polisforhöret i går voro ett par personer närvarande, hvilka åsett då Frisk i Nilssons butik försålde gossekladerna, och som nu intygade att han gjort det. Följaktligen kunde han icke i detta afseende med utsigt till framgång fortsätta sitt nekande. Lika litet lönade det sig för honom att säga, det han icke kände till hvar de öfriga kläderna befunno sig, alldenstund de blifvit anträffade hos henom. Han måste således medifva både det ena och det andra, men förklarade nu, att han köpt de Elfström tillhöriga kläderna af en okänd civil, hvilken han råkat tvenne gånger. Första gången köpte han för 12 rdr och andra gången för 80 rdr. Denna uppgift gjorde han innan han fått höra att till de kläder, som tillhörde den engelske sjökaptenen, äfven återfunnits rätter egare. Då emellertid dessa kläder likaledes förevisades för honom, sade han att han köpt dem för samma belopp, eller 12 rdr och 30 rdr. Han skulle således af den okände ha köpt kläder för 84 rdr. Tillfrågad hvar han fått denna för en artillerist temligen betydliga summa, svarade han att han emottagit den från sina föräldrar som bodde på landet. Det upplystes, att då han hos Nilsson försålde barnkläderna hade äfven en annan artillerist varit närvarande. Denne hade dock kommit något efter honom och frågat: Hvarför säljer du kläderna här, då du vet att du kan få sälja dem hos en skräddare i Haga? Öfver denna fråga låtsade sig Frick blifva stött och frågade i högdragen ton, om han ej finge sälja sina kläder hvarhelst han behagade. Härpa svarade den andre mycket undfallande ÅDet får du visst min vän, och marscherade dermed sin väg. Tillfrågad om hvem den artillerist var som med honom uppfört denna scen som ej gerna kan anses för annat än en komedi, svarade han att det var en person vid namn Wallin. Denne skulle till nästa förhör inkallas, och det ger sig då, hvilka förklaringar han har att afgilva. Målet uppsköts på 8 dagar, och skulle under tiden Frisk förvaras i garnisonsbäktet. — En piga vid namn Brita Kristiansdotter, i tjenst hos åkaren A. Winkrans, stod i går i poliskammaren tilltalad dels för att vid ett tillfälle från sin husbonde ha stulit 24 rdr och vid ew annat 50 öre. Efter hvad som vid förhöret upplystes hade Winkrans saknat de 24 riksdalerna och genast misstänkt pigan för stölden, enär hon varit den enda som rimligtvis kunnat begå den. Han hade, såsom han sjelf herättade, tillsagt henne derom. Hon hade nekat och genast begifvit sig ut till en poliskonstapel Eriksson, nvilken hon bedt följa med henne in. Denne bade lock tagit med sig öfverkonstapeln Zetterberg och konstapeln Aulin. Då de kommit in hade de uppnanat henne att bekänna, inall hon tagit penningarne, men tillika sagt henne, att om hon vore oskyltig, skulle hon icke taga på sig saken. Efter en stund medgaf hon att hon begått stölden. Hon unlertecknade derelter, med hand å penna, såsom det neter, ett erkännande af stölden, förbindande sig att småningom återbetala penningarne. Det hade varit Winkrans mening att dermed åta sig nöja, men det dröjde icke länge innan hon uertog erkännandet. Hon blef derföre instämd inför poliskammaren. Vid förhöret i går vidholl hon att hon icke stulit de 24 riksdalerna. Hon påstod att hon blifvit skrämd till att afgifva bekännelse. Denna lättskrämdhet står dock, såsom man finner, illa tillsammans med den beslutsamhet hvarmed hou hemtat poliskonstapeln Eriksson, för att denne skulle vara vittne till den falska beskyllning som won påstod att Winkrans mot henne framkastat. Dessutom medgaf hon att öfverkonstapeln Zetterberg ull henne sagt, att hon ej borde taga på sig saken fall hon vore oskyldig. Medan hon ännu vidhöll erkännandet af att ha stulit penningarne, hade hon olika uppgifter om det sätt hvarpå hon användt dem. Den ena gången sade hon sig ha bortskänkt dem till sin fästman, den andra berättade hon att hon lånat bort dem till en träd årdsmästare o. 8. v. H Hvilkendera af dessa uppgifter är sann, kan naturligtvis ej afgöras. Enligt uppgifter, som Winkrans gjorde men som ej höra till saken, skall emellertid trädgårdsmästaren ha odlat hennes bekantskap på ett sådant sätt att fästmannen icke har fullt skäl att