Göteborgsposten – 3 augusti 1867, sida 1

115 HUUIAG på MGCflsamma. INOIII OYSBULSL. icke på en dag, heter det, och hr Ahlström har genom sitt utförande af Hamlet obestridligen tagit ett ganska stort steg framåt på konstnärsbanan. För en sak vilja vi dock varna hr A, nemligen de hos honom alltför ofta återkommande omsägningarne och omkastningarne af orden, ett fel, hvilket vidlåder jemväl några andra medlemmar af sällskapet ehuru icke i så hög grad som hr A. Detta är emellertid ett fel, mot hvilket den dramatiske artisten noga måste vara på sin vakt, ty öfvergår detta till vana, blir det slutligen så störande och olidligt att äfven det i öfrigt förträffligaste spel derigenom bringas i skuggan. I Fiammina firade fru Raa åter en triumf; det är just i roller af denna art som hon är verkligt stor. Det är att beklaga, att denna talangfulla skådespelerska så ofta skall nödgas utföra roller, hvilka ettdera föga eller också icke alls lämpa sig för hennes skaplynne. En at fru Raas glansroller är jemväl Mathildes i En hustrus straff, hvilket stycke igår med vanligt intresse följdes af publiken, oaktadt det, at för oss obekanta orsaker, denna gång presenterade sig under en annan titel än vid dess första uppförande under sällskapets uppträdande härstädes sistlidet år. Hr Nyforss, som fortsarande gasterar å Nya Teatern, har i Bonifaces roll i Moinanxes De båda Döfve, som igår atton gafs för första gången, tillfälle att excellera i en genre, hvari han är oöfverträfflig. Oaktadt pjesens onaturliga om också fyndiga intrig lyckades den genom hans kostliga spel att underhålla en oafbruten munterhet i salongen. Hr Gustafsson som Damoiseau var äfven mycket rolig och gaf rollen med en måtta och bonhommie som förtjena allt erkännande. Denna pjes bör, som det heter på konstspråket, kunna gå åtskilliga gånger. Om vi icke misstaga oss, finnes det ett ganska strängt polisförbud mot att, belastad med korgar eller andra bördor, vandra på trottoarerna; men lika säkert är att denna törordning alldeles icke efterlefves och att särdeles de s. k. torgdagarne man kan bli utsatt för ganska omilda knuffar af på dylikt gods kånkande manliga och qvinliga tjensteandar. Senast i går e. m. observerade vi huru ett bättre fruntimmer, som helt fredligt kom gående å Apoteksgatan trottoaren framåt, just midtför Kobbska butiken fick en ganska våldsam knuff för bröstet af en buteljkorg som bars af en dräng, hvilken till på köpet icke ens hade vett att be om ursäkt för sitt oskickliga beteende. Vi rekommendera detta förhållande i polisens benägna åtanka, isynnerhet som dylika observationers anställande bör kunna tjena som en icke olämplig förströelse för konstaplarne under de eljest säkerligen något enformiga gatupromenaderna. Med anledning häraf påminna vi oss en anekdot. En för sin roliga infall bekant prestman inom stiftet mötte en dag på gatan en yngre embetsbroder, om hvilken malicen visste berätta, att han nyligen friat, men fått korgen. Se god dag, min heders bror, utbrast denne förre genast fryntligt, det var bra roligt att få träffa dig, men hvad ser jag, du går ju på trottoaren, vill du genast gå ner derifrån! — Men hvarföre detta? frågade den andre helt förbluffad. — Kors, du vet väl, min bror, att det är förbjudet att gå med korgar på trottoaren, blef det oväntade, spetsiga svaret. För amatörer af fiske kunna vi omtala att i går inne i sjelfva stora hamnkanalen en gädda fångades, så stor, att den lycklige metaren af densamma icke vågade dra upp henne, af fruktan för att metspöt eller refven skulle brista utan måste vidtala tvenne bekanta, hvilka gåfvo sig ut i en båt och efter åtskilliga slingerbultar från gäddans sida dock slutligen lyckades få henne helskinnad i bå ten. Pundgäddor i hamnkanalerna, oerhörda sillstimmar icke långt från stadens inlopp: ännu kanske vår Herre kan ge Göteborgarne sill! För en värdinna eller värd finnes det näppeligen något obehagligare än då en gäst, vare sig genom miner eller ord, ger sin missbelåtenhet tillkänna med hvad man ger honom till life. Vid dylika tillfällen är det godt att ha ett så dräpande svar till hands, som en viss konsistorienotarie en gång gaf en dryg landtprest, den han bjudit till sig på middag. Man serverade orter och denna var, som gunås väl ibland inträffar, icke at bästa qvalitet, utan stod i glaset mörk i hågen med högst obetydligt skum på ytan. Det varen rasande dålig porter, som kära bror består sig med, började ohöfligt, men sanningsenligt, den anspråksfulle gästen, då har jag hemma hos mej ett svagdricka, som bornerar sju resor värre. — Um, hm, började värden, inom sig förargad öfver gästens indelikata an märkning, och vet kära bror hvad jag skulle säga om jag finge sådant svagdricka? — Nej, hvad då? sporde anmärkaren nyfiket. — Jov, svarade värden med en betydelsetull sidoblick på sin gäst, jag skulle säga: