Göteborgsposten – 3 augusti 1867, sida 1

När Andersson och Pettersson med hustrur och ett halftjog förhoppningsfulla plantor gästat vännen Lundström och proppat sig rulla af hans mat och druckit sig d:o at hans viner, så buga och niga och krusa de vid dörren och Kors, hvad detta var trefligt och ja, se det kan man kalla kalas och adjö, älskade du och tack, söta du ljuder det i korus i tamburen trån djupet af amicala väderbutvor och vanlighets-utstrålande amrer. Fruarna kunna aldrig glömma 1den utmärkta puddingen, ingen menniska kan laga puddingar som Petronella Lundström, och herrarne ge sig den och den på att maken till Lundströms viner har icke t—n druckit och så försvinner hela sällskapet, ännu på nedersta trappsteget doftande at vänskap och röken stran vårdens forbaskade goea cigarrer. Men kuappt ha de hunnit vika om hörnet, törrän der blir annat ljud i skällan: ÅBevara mej, hvad di Lundströms slår på, tyra rätter mat till supgen och. alla ljusen tända i kronan. Så komma väninnorna öfverens om, att det är en skam att gå klädd i siden, när man är född piga som fru Lundström?, och vånnerna uppbygga hvardra med djupsinniga reflexioner öfver Lundströms affärer: Isan är inte död ännu, större skepp har man sett segla omkull och nog vet man, att det var hans skuld att Svensson fick slå vantarne i bordet. Sedan gå de hem och lägga sig med godt samvete, men jemmerlig matsmältning, och somna till slut med dåligt hjerta och ännu sämre mage. Och innan han vänder sig åt väggen och snarkar säger Lundström till sin tru: ÅGod natt, kära du! Gudskelof att den här qvällen en gång tog slut! Tråkigare menniskor än Anderssons och Petterssons finns då inte på jorden! Så går det till bland småfolk och säkerligen också bland storfolk, ty vi äro alla menniskor och slägten är värst. De fullblodiga suveränerna känna det nog surt, att se sig ötverglänsas af uppkomlingen från 1851, de ytverborna prinsessorna ha nog gett hvarandra sådana der högförnäma, trefliga miner, ni vet, då de gjort den skyldiga reverensen tör ft. d. gretvionan. Maximilians sorgliga slut har vid de höga herrarnes mellan fyra-ögons konversationer säkert spelat samma roll som Svenssons bankrutt vid Anderssons och Petterssons, och vi vilja våga tio mot ett på att Sfinxen, då han ensam i sitt kabinett öfvervägt verldens öden, inom sig tänkt om sina gäster: Gudskelof, att vi ändtligen äro dem qvitt. Och slutet på alltsammans blir nog ändå, att kusinerna icke kunna sämjas. Och hvad vinna väl folken på dessa lysande furstemöten, hvartill de i första hand få bestå fiolerna? Det förflutna svarar på sitt sätt, framtiden skall svara på sitt. Oss synes denna lysande tafla at prakt och höghet, på hvilken ingenting sparats i färgernas glans, i bländande ljuseffekter, förblekna vid den mindre glänsande, men mera sanna, som morgongondagen kommer att uppvisa, då representanter af tvenne brödrafolk samlas vid Ringsjöns förtjusande stränder, för att räcka hvarandra handen till ett trofast brodersforbund, som inga diplomatiska ränker, ingen dynastisk sadelfasthets-politik borde kunna störa. Skola vi i detta anspråkslösa möte kunna spåra gryningen till en ny dag, då tolken sjeltva skola kunna skaffa sig ordet i sina egna angelägenheter, då de, genom att lära af hjertat känna och älska hvarandra, skola inse att de dock äro barn af samma stam, skola tritt och öppet erkänna, att hvad som rör den enes väl eller ve rör äfven den andres och att de! måste troget hålla ihop sida vid sida af hvarandra till inbördes förkofran och förädling il den goda tiden, till manligt och ädelt sjelf försvar i den onda? Eller skola viicke kunna hoppas att detta törsta steg i större skala till ett närmande skall komma att bära frukter tör framtiden? Skall minnet deraf förklinga med det sista burraropet vid afskedet, skall det dö bort ohördt och förbleknadt som folkvisans klagande toner ur skogens djup förqväfvas at trumpetfanfarerna vid furstetaffeln i det glänsande konungapalatset? Här är tyst, alldeies förskräckligt tyst i staden, här är flaut, alldeles obegripligt flaut. Den ena dagen är lik den andra som ett bär, ingenting passerar som kan vara lämpligt att inregistrera i veckans krönika, om icke undantagsvis en och annan glad Stockholmare, stadd på resa till någon af badorterna för att der söka bli en bättre menniska. I Trädgårdsföreningen är skäligen tyst och tomt, på Lorensberg likaså, och ändå sitter på båda ställena hvarje afton en liten musikkår och blåser så gladeliga för en visserligen städad,lmen icke särdeles talrik publik. I förgår utgjorde dock Lorensberg ett undantag från den vanliga regeln, enär det då var besökt af 5 å 600 personer, men så blåste då också hela musiken som det heter, och detta till på köpet för stackars nödlidande landsmän i Norrland.