Göteborgsposten – 2 augusti 1867, sida 1

Det kunde icke falla sig bättre, ty Spindeln hade i två år arbetat hos nämnde konstmakare. De underrättelser som den lilla skälmen lemnade voro icke af den beskäffenhet att de kunde förskaffa det Montyonska dygdepriset åt hans fordna herre. Enligt hans sörmenande förenade markisen Asperginos i sin person alla laster. Oaktadt man skönjde agg och något öfverdrift i Spindelns ord, hvars tjenster icke tycktes undfått annan helsning än knytnäfslag och sparkar borde Asperginos icke gerna kunna räknas bland hederligt folk. — Han torde ha mer än ett dåligt streck på sitt samvete, sade han på sitt språk, som vi icke kunna återgifva här. När han har druckit, talar han om saker, som skulle komma håren att resa sig på ert hufvud. Han talar om förnäma personer, som han skulle kunna guillotinera, om han återfann dem, och sedan om ett knifstygn, han gifvit åt en qvinna som bedragit honom. — Har ni någonsin sett dessa förnäma personer, hvarom han talade? — Nej, emedan han sade, att han sjelf icke kände dem. Endast en dag, då han såg fara förbi oss i en vacker vagn en gammal herre med stort hvitt skägg och mös :a, sade han så här: — Se der en, som jag har låtit gråta tårar af blod, och hvars hjerta, hur hög herre han än är, jag håller under mina fötter. — En förnäm herre i mössa? frågade Leonard förvånad.