Göteborgsposten – 1 augusti 1867, sida 2

— ä C— ———— i hågen, då man såg den stackars Barnabå Taburol. Ehuru knappast fyra fot lång, voro hans armar och ben förskräckligt magra och krokiga, lika långa som en ordentlig karls. En barnkropp tycktes vara hopfogad med dessa skrankliga lemmar och uppbar ett oformligt hufvud med krusigt hår och svart och oljig hud. Så länge hans mormor lefde, som var mycket sträng emot honom, hade han varit nödsakad att arbeta på en närbelägen verkstad, der han naturligtvis var skottafla för alla menniskors åtlöje. Skuffad hit och dit af arbetarne under dagen, slagen af gatpojkarne i qvarteret, då han gick hem derifrån, piskad af sin mormor vid den minsta anledning, hade den stackars saten blott en enda önskan, den att lefva ensam långt ifrån menniskorna, som läto honom lida så mycket. Han var för öfrigt litet bortkollrad. Vid sin mormors död, som nästan dukade under af svält, skyndade han sig att undersöka den gamla tiggerskans halmmadrass. Han fann der en gammal lärftspåse, innehållande nära trehundra francs. Hvarifrån hade den gamla tatterskan fatt dessa penningar? genom allmosor eller stöld? Ingen skulle kunna säga det. Med dessa penvingar beslöt Barnabd att utföra sin dröm, som så länge upptagit hans tankar den att lefva ensam i djupet af stenbrotten, dit han så ofta tagit sin tillflykt. För att icke blifva störd, höll han sig företrädesvis i de öfvergifna gå garne. Ehuru han visade sig så sällan som möjligt kände de flesta af vaktkarlarne honom. Då han hade gjort slut på sina pengar, var han nödsakad att lemna sin