vid Smedjegatan. Göteho ingen expositionsartikel, men som dock framallats at och letver af expositionen, den så mycket omtalade Tleltra International, som fått hit en grande Smala eller arabisk algierisk trupp af diverse stammar, som enligt sitt eget påstående haft en sådan succds immense, att den finner sig löranlåten att gifva tvenne representationer om dagen. Teatern bär spår af sin provisionella tillvaro såväl som af sitt hastiga upptörande. Direktör Rohde skulle. bara komma hit och se den, kanske han då! icke blefve så sträng mot de stackars Boråsboarne. De röda tapeterna at diverse olika nyanser äro redan förstörda af fukt och på sina ställen lappade med andra af olika mönster, så att det hela ser ut som en förlegad profkarta från någon tapetsabrik. Salonger med sina tvenne logerader bör kunna rymma rätt bra med folk, fast för tilltallet endast bortåt hundra personer tagit plats på dess rottingssoffor, oaktadt det billiga priset af 50 centimes på alla platser. Vid qvällsrepresentationerna åro priserna olika och uppgå ända ull 3 francs. Ridäån, i rödt och guld, kunde se rätt smakfull ut, om den icke vore chiffo nerad som allt öfrigt. Sockeln framför rampen är hållen i den renaste brunrot och orkestern bestås med notstållare at omålade bräder. Hvad som icke saknas här, är den vid alla teatrar inrotade oseden at etterhängsna ouvreuser, som med en ihärdighet utan like betria er från rock, hatt, paraply eller käpp, hvad som möjligen kan qvallficeras som depotgods, och för den lyckliga händelsen att man, varnad af erfarenheten eller någon god vän, på förhand befriat sig från alla dylika rotlystnadsväckande persedlar, kan man vara ötvertygad om att madame Pouvreuse ställer sig framför en med det mest förtöriska småleende ocn utan att göra den ringaste min af att öppna dörren anhäller om en liten benefice. Men, i herrans namn, för hvad? Jo, derför att allt hvad tiggeri och prejeri heter nu en gång för alla blifvit en inrotad och följaktligen privilegierad vana eller rättare sagdt ovana, som man visserligen, om man tar en grym min på sig, kan undgå, men då man också får bereda sig på diverse mer eller mindre behagliga epiteter slungade efter sig af de i sina legitima angranpsplaner på ens portemonnä gäckade sköna. Men tyst, nu går ridån upp. Scenen representerar ett landskap med en mohrisk port till venster och tvenne sfinxer i gyllene schabrak till höger. På goltvet sitta grupperade, dels med benen i kors, dels på stolar en mängd negrer och araber i blandade kostymer. Regissören, likaledes i nordafrikansk kostym, ramträder och presenterar en neger och en tjock negrinna, den förre draperad med en randig gardin, den senare med en broderad ordduk. Herrskapet skall dansa med ackompagnement af sång, tamtams och jernkastagnever. Det mest bedötvande larm med rang reder och värdighet af musik börjar, interfoieradt med ett halfhögt vrålande, som då och då ötvergår i ett tjut, förvillande likt ett annalkande jernvägslokomotiv. Negerparet börjar dervid lunka omkring scenen, hvarvid isynnerhet den tjocka negrinnan är särdeles rolig. An skuttar hon i kort galopp och än faller hon in i traf. De ackompagnerande negermusikanterna se så innerligen belåtna ut med den eminenta talang hon ådagalägger, de stora munnarne uppdragas till öronen, de hvita tänderna sticka af mot den svarta, glänsande hyn och med ett uppmuntrande grin nickande takten med sina ulliga hutvuden, slamra de på oförskräckt med sina skrällande jernskramlor. Astronomerna påstå ju att man skulle kunna se ljusutstrålningen från en stjerna långt efter sedan den sjelf slocknat. Det är samma torhållande här; musiken höres långt efter sedan den tystnat. De uppträdande efterföljas af ett halft dussin negrer som utföra en Åkäppdans? under samma trefliga musik som det föregående numret. Atdelningen derpå upptager likaledes sång, dans och musik, denna gång af stammen 12 ... I TI