— —77 —— — — — — — Denna unga flicka r, spetsar. — Mycket bra; jag förstår. Jag skall bära till henne. — Nej, afbröt baronen. Skicka heldre spetsarne till fru Pigochard, som skall arrangera affären. — Anastasie Pigochard, modehandlerskan på gatan des Martyrs? — Precis. Som du blir nödsakad att rifva sönder några spetssaker för att ge historien sannolikhet, så tillåter du mig att skicka dig några meter. — Skicka, min vin, skicka. Så många tusen meter du vill. De samtalade ytterligare en stund och skildes först åt sedan de kommit noga öfverens om saken. Två dagar sednare hade Faustina satt sig i förbindelse med mamsell Annette Aubry. Loretten, som passerade för hustrun till en rik egendomsegare i grannskapet, fattade naturligtvis en stor tillgifvenhet för den unga flickan, bjöd henne att komma och helsa på sig, och bevisade henne slutligen så mycken välvilja, att den stackars Annette blef helt förbryllad deröfver. Efter en veckas förlopp kunde hon icke vara en dag utan att se sin kära, lilla Aunette, som hon i sjelfva verket hjertligt afskydde. Men den vackra Faustina var icke lyckligare än mamma Pigochard, och den låtsade mekanikern varit. Förgäfves bländade hon Annettes ögon med all den lyx i möblering, toilette och juveler, som omgaf henne. Annette beundrade allt, men det var lätt att se, att hon icke skulle göra någon uppoffring för att erhålla ens de saker som bäst behagade henne.