Göteborgsposten – 30 juli 1867, sida 2

Jag begär att få besöka trädgården, af hvilken man nyss tillkastat mig detta prof. —— Bravo, baron, bravo! sade fruntimmersrösten. Öppna, Nicolas ... det är en vän. Nicolas tycktes icke göra sig brådtom att lyda. Han gjorde med låg röst några anmärkningar, som hans herrskarinna mottog med ett gapskratt. — Baron, sade den unga qvinnan, höjande rösten, kan ni tro, att den här kalmucken har skrupler? — Se här ett medel att bota dem, sade baronen sträckande två napoleondorer genom luckan. : — Tag emot, då, dumhufvud, sade qvinnan till domestiken, som ännu tvekade. Jag säger dig att din herre skall ingenting få veta derom. Hon tog nyckeln ur hans hinder och öppnade sjelf för hr de Saint-Valiez. — God dag, Faustina, sade den sednare, räckande handen åt den unga qvinnan, som vi förut hafva sett uppträda vid middagen hos Fråres Provengaux. Hur fan befinner du dig här, min vän? Det torde vara på sin plats att anmärka det baronen hade uppdragit Faustina, som han hade tagit, som simpel arbeterska i ett litet modemagasin för att snart göra henne till en af dagens drottningar. Det var för öfrigt en af baronens specialiteter att sålunda uppdraga fruntimmer. Han tyckte om att bilda vackra okända flickor, tagna lika godt hvar. Etter att hafva behållit dem kortare eller längre tid, öfvergaf han dem aldrig utan att lemna dem