kunde naturligtvis blott förminska hennes inflytande på Annette. Efter att en tid hafva spelat rolen af vän, öfvergick den föregifna mekanikern skickligt till att ådagalägga ömmare känslor. För att lugna den unga flickan och för att vänja henne vid uttrycken af hans ömhet, likasom han hade vant henne vid sin egen person, låtsade hr de SaintValiez redbara afsigter det vill säga giftermål. Rörd öfver ädelmodet hos denna man, som samtyckte att gifta sig med en fattig arbeterska som hon och icke viljande svara derpå med ett atslag utan skäl, trodde Annette det vara sin pligt att meddela honom, det hennes hjerta icke var fritt. — Jag vet det, sale baronen, som väntade sig detta svar, men jag vet också, att denna kärlek icke kan hafva någon hederlig utgång för er. Med tiden skall ni botas från denna olyckliga passion, jag älskar er tillräckligt för att vänta och för att nöja mig med den lilla tillgifvenhet, ni kan skänka mig. Och allt detta sades mycket väl och skulle hafva bedragit många mindre oskuldsfulla och mindre lättrogna qvinnor. Långt ifrån att försvaga hennes kärlek för markisen, hade frånvaron och ensamheten om möjligt ännu mera ökat den. Det uppstod ej heller hos henne den tanken, att hon skulle kunna älska en annan; men hon erfor för den så kallade Villemont den tillgifvenhet och ticksamhet, som en qviana med hjerta i hennes förmjgenhetsvilkor