alltid känner för den man, som, högre i samhällsställning än hon, erbjuder henne sitt namu och sitt hjerta. XXV. Rymningon. Några dagar sednare återkom hr Villemont på samma ämne. — Emedan ni vet, att ni ej kan tillhöra honom som ni älskar, sade han, så gift er med mig. Smäningom skall ni glömma honom, och ni skall sluta med att älska mig. Hon skakade sorgset på hufvudet. — Nej, sade hon, jag känner, att jag icke kan älska två gånger. Jag är icke mycket hemmastadd med lifvets förhållanden, men det förefaller mig som en dälig handling att gifta mig med en, då man bär kärlek till en annan i sitt hjerta. Alla den så kallade Villemonts resonnemanger strandade mot denna tanke. Egenkärleken uppehöll under någon tid Villemonts mod, men slutligen måste han likväl erkänna, att han icke hade gjort stora framsteg i sitt företag. Men baronen var dock en af dessa män, som svårigheterna egga men icke nedslå. De tvertom blott underblåsa passionen och förena dermed stridens behag Såsom det händer i dylika fall, sökte han instinktlikt någon, hvarpå han kunde låta sitt nederlag återfalla.