Göteborgsposten – 29 juli 1867, sida 1

sig åt dig. Jag är mycket lycklig öfver hennes anbud, ty jag måste återtaga styrelsen öfver min trupp, och jag skulle eljest ej vetat till hvem jag med säkerhet kunnat anförtro dig. Man anlände snart till ett litet hus, beläget vid slutet af ett slags gata och midt i en trädgård. En tät och temligen hög afvenboks-häck omgaf denna trädgård, som var temligen vidsträckt; två små jernbeslagna ekportar med galleröppningar lemnade inträde till trädgärden. Stödjande sig mot ett gallerverk af jern, som man blott såg inifrån, reste sig häcken till en sådan höjd att man utifrån icke ens såg taket af huset. Det var der, som Asperginos så kallade kusin, fru Anastasie Pigochard, bodde. Ilon räknade en fyrti vårar och hvar och en af dem tycktes ha lemnat spår ofter sig på fru Anastasies kinder och hufvudsakligast på näsan. Hon var temligen stor och borde ha varit mycket vacker i sin ungdom. Olyckligtvis hade fetma tillkommit för att hos henne ännu mera öka det oangenäma och hvardagliga uttrycket i hennes ansigte. Efter att vid aderton år hafva varit en vacker flicka med djerft men behagligt ansigte, i vissa amatörers ögon, hade hon blifvit en tjock gumma med skinande panna, rödsprängda ögon och tredubbel haka. Det låg dessutom något i hennes af naturen skrikande röst och hennes anspråksfulla sätt att uttrycka sig, som ingaf mamsell Aubry en viss rädsla, utan att den unga flickan kunde förklara sig skälet dertilll. Fru Anastasie emottog sin vackra kusin på det ömmaste, hon omfamnade henne flera gånger, fällde en tår