Göteborgsposten – 27 juli 1867, sida 1

Saällla OlmSLAnIGUHICLCH, all UHm4A mU Cnnes inkilad mellan Magdalena och Christina, att; äfven ert pikanta namn kan af suckande Celadoner återfinnas i Kungliga Vetenskapsakademiens sakrika opus, derför haen I helt enkelt att tacka den fina artigheten af en allsmäktig svensk riddersman, en viss excellens. Se här huru saken förhåller sig. År 182 på sommaren gjorde Vetenskapsakademiens dåvarande preses, H. Exc. grefve den då för tiden i sitt högsta flor stående helsoanstalten Djurgårdsbrunn invid Stockholm den äran att genom sin närvaro gifva ytterligare glans åt den redan förut lysande orunnssocieteten. Bland de många intagande skönheter, hvilka den tiden i de fagra, lummiga allåerna lyssnade till det fina galanteriet trån eleganta kavaljerer i åtsittande pantalonger, Suwarowsstöflor och halfalnshöga halsdukar, befann sig äfven dåvarande sekreteraren i Vetenskapsakademien professor Xs unga maka. Ungdom, skönhet och behag, ett sprittande, lifligt väsende, en fängslande konversation, med ett ord, allt hvad som gör qvinnan oemotståndlig, voro egenskaper, hvilka snart kommo henne att fördunkla alla medtäflarinnorna till drottningsplatsen inom den lilla verld, som bildades at årets brunnsgäster. Excellenser äro, som bekant, öfver all rang, men inom den trollkrets, der kärleksguden strör sin pilar, blifva de alla simpla dödlige, der böja de gerna knä sida vid sida med den skägglöse skolgossen, som nyss börjat förstå att Amor kommer af amare. Kortligen, innan kort såg man äfven den högt uppsatte hofmannen sluta sig till den skara afifriga beundrare, som städse omgaf den tjusande professorskan. Kom så truntimmersveckan med sina många namnsdagar, hvilka inom societeten firades med alla de muntra upptåg, förtjusande syrpriser och mera sådant, hvilket den tiden var betydligt mera en vogue äfven inom de finaste kretsar än i vår genomblaserade tid, då de blomsterprydda kaffeborden, namnsdagsverserna och de små pikanta suvenirerna kunna vara passande förströelser för domesti kerna. — När firar då ni er namnsdag, min nådigaste, sporde en vacker dag excellensen, då han trodde vig se ett lätt moln af otälighet lägra sig på hans förtjusande grannes panna — man satt just vid ett festligt kaffebord, anordnadt till heder för den sköna fröken Magdalena och presenter och artigheter egnades naturligtvis i rikt mått dagens hjeltinna. — Ack, ers excellens, svarade halft melankoliskt grannen — man gissar lätt hvem det var —, ijag kan aldrig fira min namnsdag — — -Men, hvarföre så det? examinerade vidare den galante excellensen. Jo, derföre att — att mitt namn icke finnes upptaget i Almanackan!? — Och ert förnamn är — —: fortsatte frågaren alltmer och mer intresserad. Emma, ers excellens. — ÖVHarbleu, ni har rätt, jag påminner mig verkligen att det namnet icke finnes upptaget i akademiens tidebok, men den saken skola vi, parole dhonneur, snart hjelpa. — Hör på, professor X., utropade hans excellens hastigt, rer charmanta frus namn finnes icke upptaget i almanackan, men det mätte väl jag som ve tenskapsakademiens prieses och ni som dess sekreterare sedan lätt kunna hjelpa. Låt se, hvad heter t. ex. dagen i morgon? En almanacka anskaffades, studerades och dagen befanns heta Apollonia. — Apollonia, Apollonia, mumlade excellensen för sig sjelf, misstar jag mig icke så ha vi ju förut en dag med samma namn! Låt se, jo, riktigt ja, d. 9 Februari, förträffligt, då stryka vi ut den här och kalla istället dagen Emma och fira den till att börja med redan i morgon! Och dervid blef det. Dagen derpå fick excellensen ett lämpligt tillfälle att medelst en sinnrik gåtva, innesluten i kalken af en underskön mossros visa sin beundran för den unga frun och året derpå och sedan i alla följande år hette dagen Emma. Så var det med den saken, mina damer! Excellensen har längesedan gått till sina fäder, men föremålet för hans fina och chevalereska galanteri lefver ännu och derföre torde ni ursäkta att vi omtalat historien utan att tillfredsställa er lilla ny — vetgirighet efter namnen på de i denna sannfärdiga historiett uppträdande. Det var emellertid excellent gjordt at excellensen, det tycka vi och med oss förmodligen alla Sveriges Emmor. Vi ba i dag, som sagdt, Sjusofvaredagen och vi kunna med anledning deraf icke neka os3 nöjet att meddela följande ur skämttidningen Kladderadatsch hemtade skarpa satir öfver den påtviska surdegen i Rom. Sens moralen har nog i mildrad form sin tillämplighet på vissa förhållanden äfven i andra länder, hvar må våra läsare sjelfva afgöra. Stycket hvilket vi återgifva i svensk öfversättning lyder så här: De sju Sofvarne. En legend. Sju fromma små munkar drogo Till Rom en gång utan rast; Men midt i Schweiziska bergen Dar U an lavin mad hacrt — —