Göteborgsposten – 25 juli 1867, sida 1

Han vände sig om på klacken och gick att betrakta två af sina vänner, som spelade biljard. Han plågades mera, än han ville bekänna icke blott för andra utan för sig sjelf. Utan att han märkte det, hade Annette blifvit för honom af ett visst värde; hon hade isynnerhet privilegium att ingifva honom, en känsla som Jean trodde nästan utsläckt i sitt hjerta: förtroende. Liksom alla menniskor, som ingenting hafva att göra, och som omedelbart följa den första önskan, som uppstår i deras hufvud eller hjerta, hade herr de Ruzolles knappt lemnat den unga flickan, förr än han ville återse henne. Också hade han tillbragt hela morgonen med att söka en förevändning för att infinna sig hos Tournaires och till och med hos henne, om det gällde. Oaktadt allt hvad den unga flickan gjorde för att förmå sin far till tystnad, hörde herr de Ruzolles dem hviska, då han med en grannlagenhet, som var honom särdeles påkostande, beslöt sig för att aflägsna sig; han hade också mycket väl hört konstmakarens gapskratt och inbillade sig natnrligtvis att man skrattade åt hans missöde. Dylikt hade händt Frederic Mähldorf, som var mindre snar att misstänka den unga flickan, men i den fruntimmerskrets, hvari herr de Ruzolles lefde, blir man vanligtvis icke bortskämd med trohet. Hvilket sannt förtroende Annette Aubry än hade ingifvit honom, kunde han icke hindra sig från att återkalla i sitt minne, huru han! mer än en gång hade blifvit bedragen. Under det han